| 208 |
När Apollonides, utan att någon märkte det, aflägsnade sig från aftonsällskapet hos tant Vera, tog han icke den vanlige vägen genom luften. Han hissade sig i tysthet ned på gatan och gick med vacklande steg in åt den stadsdel som bar namnet Hasselbackskvarteret, så kalladt efter en uppfriskningsanstalt med samma namn, hvilken lär hafva legat på den platsen och skall hafva varit mycket berömd i de nittonde och tjugonde århundradena samt lemnat vigtiga bidrag till den skandinaviska odlingshistorien.
Apollonides kom in på Davidsonsgatan, en bland Stockholms rikaste och finaste handelsgator, hvars palats voro fylda med lysande saluinrättningar, ända från bottenvåningarne upp till de femtonde och sextonde rumraderna. Som vanligt sväfvade velocipederna och fordonen upp och ned framför dessa i de grannaste färger upplysta magasiner, där man kunde få köpa alla den nyaste tidens utmärkta alster, uppradade innanför kresimväggarne i konstrikt ordnade led och stundom framskjutna långt öfver gatan för att tilldraga sig uppmärksamheten.
Det var ett farande, ett kommande och gående, ett köpslagande, ett utbjudande, ett varuprisande, ett pratande, ett äflande, hvarom forntidens handelsgator aldrig kunnat göra sig någon föreställning.
| 209 |
»Hu! Hvilket buller! Hvilket vanvettigt lif!» utropade Apollonides, och han skyndade fram åt för att komma till lugnare delar af staden, men Davidsonsgatan var mycket lång, och de gator som utmynnade i henne ej just mindre bullersamma.
»Hvarför stannade jag icke i det uråldriga Karlsborgs ruiner!» klagade den olycklige skalden.
Han var denne afton olyckligare än någonsin förr, tyckte han. Kärleken till Aromasia var hopplösare än under någon föregående tid. Han hade icke kunnat undgå att märka konstnärinnans köld mot Oxygen, och detta hade gifvit honom nytt mod, lifvat honom till nya ansträngningar för att vinna den sköna flickans kärlek och låtit honom se verlden med gladare blickar. Men han kunde snart ej dölja för sig, att om Aromasia också icke mer visade Oxygen någon sådan tillgifvenhet som förr, hade hennes uppförande mot honom själf likväl icke ändrats. Det var fortfarande samma vänlighet, men en vänlighet utan någon ömmare känsla, utan någon uppmuntran, utan tecken till hopp, att det vänliga skulle en dag förbytas i det kärleksfulla.
Det fans ingen utsigt mer, icke någon enda liten ljusglimt. Alt syntes Apollonides svept i ogenomträngligt mörker, under det han trefvade sig fram midt i ljushafvet på Davidsonsgatan.
Och så stod Oxygens bild åter för honom. Denne förskräcklige man, som från att vara hans vän förvandlats till hans bittraste fiende, hade ju en gång sökt döda honom. Apollonides trodde bestämdt, att sådant varit Oxygens afsigt den morgon, då de sväfvade öfver Vettern, och Oxygens fordon sänkte sig rakt öfver skaldens velociped. Orsaken till att afsigten icke utförts, kände han icke, men tänkte ej häller mycket därpå.
| 210 |
Hade icke Oxygen nu senast, denne afton, låtit Apollonides förstå, att denne tillhörde en afdelning af människor som stod på förslag att afskaffas? Hade den hänsynslöse materialisten icke påstått, att det vore flertalets pligt att gå fram åt öfver de andras döda kroppar?
Alt detta tyckte Apollonides sig höra ännu en gång, och han hörde äfven det öfriga sällskapets bifallssorl och såg det hånande leendet. På Aromasias ogillande af Oxygens ord hade han icke gifvit akt. På fröken Rosendoft tänkte han icke. Han kom blott i håg, att han denne afton, liksom många gånger förut, ja, så långt han kunde minnas till baka, aldrig funnit någon uppmuntran, utan ständigt misstroende, hån, begabberi, tillbakasättande, motvilja, afsky, till dess man nu slutligen helt öppet sade honom, att han borde undanrödjas.
»Ja, det är kanske sant, att sådant vore det bästa!» utropade den olycklige forntidsskalden. »Jag tillhör icke den tid i hvilken jag lefver. Min tillvaro har kommit några hundra år för sent. Jag borde hafva lefvat på aderton- eller nittonhundratalet. Då skulle man ännu hafva förstått mig.»
Han hade kommit till Rosendalskvarteret och lutade sig öfver bröstvärnet på en af aluminiumbroarne som ledde öfver det smala vattendraget, där Brunsvikens vattenyta fordom utbredde sig.
Omkring honom och öfver hans hufvud brusade det glada lifvet lika bullersamt som nyss förut på Davidsonsgatan. Han ryste för detta buller. Han bäfvade vid ljudet af människorösterna.
»Hvad de äro glada, dessa obarmhärtiga!» hviskade han. »De känna icke något medlidande med olyckan.»
| 211 |
Han skådade ned i vattnet, där de tusentals ljusen från boningarne på bägge strandbäddarne och från luftfordonens upplysningar afspeglade sig.
»Skall jag gå att söka upp mina förfäder?»
Det var hvad Apollonides icke längre hviskade, utan högt utropade.
»Ni önskar träffa edra förfäder?» hördes en röst bak om skalden.
Apollonides spratt häftigt till och vände sig om. Han såg en gammal man, hvars drägt icke föreföll ovanlig, men som med ett skalkaktigt, kanske ett hånfullt leende betraktade honom, och hvars ögon lyste på ett underbart sätt, tyckte skalden.
Denne drog sig åt sidan och ville fortsätta sin väg. Främlingen förekom honom alt annat än inbjudande.
»Ännu en som vill håna mig,» tänkte Apollonides, men den gamle höll sig tätt intill honom och fortfor att betrakta honom med samma underliga ögon och samma skalkaktiga eller gäckande leende.
»Är det verkligen eder afsigt, unge man, att uppsöka edra förfäder?» sporde den främmande.
Apollonides teg och ökade på sina steg, men främlingen gick lika fort och tog icke sina blickar från honom.
»Edert namn, unge man, om jag får be,» sade den gamle.
Skalden vände sig i vredesmod mot den påflugne frågaren och var i begrepp att med våld slita sig från honom, då han öfverraskades af det förändrade utseendet i den gamles ansigte. Detta log ännu, men ej mera med det spefulla och hånande uttrycket. Det var tvärt
| 212 |
»Skulle jag hafva träffat en människa med milda känslor, en som känner medlidande med olyckan?» sade Apollonides för sig själf, som han trodde, men främlingen tycktes förstå alla hans tankar och höra alt hvad han sade, äfven om detta ej högt uttalades.
»Mitt namn är Apollonides,» sade han högt och stannade för att riktigt se in i den gamles underbara ögon.
»Ni är olycklig,» sade gubben.
»Ingen förstår mig,» utbrast skalden. »Alla håna mig.»
»Ni önskar dö?»
»Jag önskade kunna flytta mig till länge sedan försvunna tider.»
»Ja, ni vill söka upp edra förfäder, hörde jag.»
»Kan ni hjälpa mig därmed?» utropade Apollonides som trodde sig hafva funnit en viss tillförsigt i den gamles uttryck, då han talade om förfädren.
»Nej, unge man,» svarade gubben, skakade sitt hufvud och log på nytt.
Apollonides ryckte sig åter från den besynnerlige främlingen, hvars leende han ännu en gång fann afskyvärdt.
»Lugna er, hr Apollonides,» tröstade den gamle. »På lediga stunder går jag ut och söker upp olyckliga för att hjälpa dem. Det är ett gammalmodigt yrke, jag vet det. Också idkar jag det endast, när jag behöfver någon förströelse. Jag går vanligen ej länge förr än jag träffar någon lidande. Det är aldrig någon som plågas af hunger, såsom man ofta fann i forntiden, men de olyckliga äro därför visst icke färre än i gamla dagar.
| 213 |
»Ni tyckes då verkligen vara en människovän,» sade Apollonides, och ännu en gång nalkades han den gamle och räckte med förtroende sin hand åt honom.
»Men en vän som icke kan skaffa er något möte med edra förfäder. Jag har icke den ringaste kännedom af deras närvarande vistelseort. Mina förfäder känner jag dock tämligen till. Jag är af en mycket gammal slägt, skall jag säga er, och har lyckats få reda på åt minstone de förnämsta grenarne i mitt stamträd ända bort till den laurentinska tiden. Jag kan säga er, hr Apollonides, att jag äger en hel mängd, systematiskt ordnade försteningar och benknotor hvilka bevisligen varit mina förfäder under det de genomgått den långa raden af utvecklingen från den lägsta grad af organiskt lif till ryggradsdjurens klass och inom denna sedan till högre former.»
»En vacker samling måste det vara,» sade Apollonides, men som erfor ganska ringa deltagande för förfäder i förstenadt skick.
»Samlingen är verkligen af stort värde,» yttrade den gamle, »och jag kan med stolthet visa henne. Bland de yngre förfädernes öfverlefvor har jag en tand som tillhört ett pungdjur, från hvilket jag härstammar i rakt nedstigande led.»
»Jag lyckönskar er,» sade skalden och suckade djupt.
»Jag har ännu märkligare minnen,» fortfor främlingen, »t. ex. ett i en Köckenmödding påträffadt ostronskal med tydlig, af naturen sjelf inristad namnteckning.»
| 214 |
»Hvilket är då edert namn?» sporde Apollonides, mer för att säga något och icke visa sig oartig mot den vänlige gubben än af verklig åstundan att få veta namnet.
»Jag heter Hemisfärion.»
»Hemisfärion!» upprepade Appollonides utan att tänka på hvad han hörde eller sade.
»Följ mig till mitt laboratorium,» sade den gamle.
»Ni har också ett laboratorium?»
»Naturligtvis! Hvem har icke ett laboratorium eller åt minstone del i ett sådant? Skulle ni vara nog olycklig, hr Apollonides, att icke äga något?»
»Jag saknar alt,» svarade den olycklige skalden.
»Följ mig,» återtog Hemisfärion. »Det är ej långt härifrån, bara i vestra Lidingökvarteret, på höjden af Lidingsbärgsgatan, en af Stockholms sundaste trakter. Vi taga en luftdroska här på hållplatsen vid den gamle Källhagen.»
Apollonides ville aflägsna sig åt ett annat håll, men den gamle tycktes hafva föresatt sig att icke släppa honom och öfvertalade honom slutligen att stiga upp i en droska som på få minuter förde dem till Lidingsbärgsgatan.
De stego af på taket af en stor byggnad med många besynnerliga torn och tillställningar, öfver hvilka Apollonides otvifvelaktigt hade förvånat sig, om han den dagen haft sinne för några yttre föremål.
»Det här är försöksstationen för samfärdseln med månen,» sade Hemisfärion. »Vi ha ännu icke hunnit långt, men arbeta dag och natt på nya förbindelsemedel och hoppas att snart kunna öppna regelbunden fart på en hittils otroligt kort tid. Men nu skola vi hissa ned oss till mitt laboratorium. Natten är redan långt
| 215 |
»Eder luftkula?»
»Ja, kom nu med, så skall ni få se.»
De hissade ned sig till Hemisfärions laboratorium, ett ofantligt rum i ett från byggnaden utskjutande torn som låg nästan rakt öfver den mellan Storängstorget och Lidingsbärgsgatan flytande, smala kanalen, den enda återstoden af den ett par hundra år förut till större delen igenfylda Lilla Värtan.
»Här ser ni den stora kula, om hvilken jag talade,» sade gubben och förde Apollonides fram till en glob af kresim eller något annat genomskinligt ämne, hvilken upptog en stor del af det vidlyftiga rummet.
»Till hvad ändamål skall denna kula användas?» frågade Apollonides.
»Till resor i världsrymden,» svarade Hemisfärion, »långt bort om jordens luftkrets, ända till de aflägsnaste verldskroppar.»
»Kan man med denna kula för alla tider aflägsna sig från jorden och hinna andra planeter?»
»Ännu kan man det icke, ty ännu har jag icke hunnit öfvervinna alla de svårigheter som stå i vägen för arbetets fullbordan. Hufvudsaken är emellertid, att jag i det allra närmaste lyckats afpassa den molekulära beskaffenheten i vissa kemiska sammansättningar, så att de icke mer äro beroende af tyngdkraften. Redan länge har man känt, att de attraherande kropparne icke kunna verka i tomt rum. Det är trycket af verldsetern som tränger kropparne till en gemensam tyngdpunkt, när eteratomerna rusa till från alla sidor. Nu gäller det att göra den här kulan oafhängig af dessa atomers påträngande, så att icke någon tyngdkraft kan på henne hafva
| 216 |
»Men huru sätter ni kulan i rörelse?»
»Ingenting är enklare. Ni ser denne lille mekanism, som förefaller så obetydlig, men han är likväl alt hvad jag behöfver för att skjutsa kulan ut i verlden. Man har nu mer ej behof af kanoner, krut och sådant där för att åstadkomma hastig rörelse fram åt. Jag öppnar denne kresimvägg, och intet hindrar kulans utslungande.»
»Kulan tyckes vare ganska rymlig.»
»Hon rymmer ett par personer. Var så god och stig in, skall ni finna huru bekvämt man har det där inne.»
Apollonides lydde uppmaningen och fann sig så väl i kulans inre, att hans värd måste påminna honom att åter gå ut.
»Slå er till ro här hos mig denna natt,» sade den vänlige gubben. »Ni är olycklig och behöfver tröst. Låt oss språkas vid under det jag arbetar. Ett samtal stör mig aldrig, icke ens i mina vigtigaste och svåraste uträkningar.»
Apollonides hörde med föga uppmärksamhet på den gamles prat. Han blickade med svårmodiga ögon på den underbara kulan.
»Tag er en psykokinet!» sade Hemisfärion.
I forntiden skulle man hafva sagt: »tag er en cigarr!» eller: »vill ni ha ett glas punsch?»
»Tag er en psykokinet,» sade Hemisfärion och pekade på flera hjärnorglar af olika storlek som funnos i laboratoriet. »Jag roar mig ofta med en sådan midt under det strängaste arbete.»
| 217 |
Men Apollonides tackade och ville icke hafva någon hjärnorgel på sig. Han sjönk ner i en af de hängmattor som funnos i rummet, försökte att höra på hvad Hemisfärion hade att säga, svarade tankspridd och med osammanhängande ord och föll slutligen i sömn.
Han drömde, att han med utomordentlig hastighet reste i verldsrymden, ilande förbi planet efter planet, att han såg den ena solen efter den andra, utan att stanna vid någon, utan att vilja häjda sig, ständigt önskande att komma ännu längre bort. Han skådade bak om sig och såg Oxygen som med gräsligt förvridna anletsdrag skyndade efter honom. Plötsligt kom han i närheten af centralsolarnes centralsol, tyckte han, och ett öfverväldigande skarpt ljus strålade honom till mötes.
Han vaknade, for upp ur hängmattan och stirrade förvånad mot den stora luftkulan hvilken strålade i bländande ljus. Innanför den genomskinliga väggen syntes Hemisfärion röra sig fram och till baka.
Apollonides satte sig på sängkanten för att samla sina tankar, ännu ej fullt viss på, om han såge centralsolarnes centralsol eller Hemisfärions kula.
Plötsligt slocknade det starka skenet.
»Färdigt!» tycktes Apollonides sig höra att den gamle utropade, och han såg honom, lyst af en liten lampa och omgifven af månstrålarne, som i breda floder strömmade in genom kresimväggarne, skrida med högburet hufvud och segerstolt leende genom rummet samt försvinna vid en af utgångarne.
Hemisfärion tycktes hafva glömt Apollonides. Det stora rummet upplystes nu endast af månljuset, men detta var så rikligt, att hvarje föremål kunde synas.
Apollonides gick till den vägg som vette ut åt det lilla vattendraget, och han skådade ned i djupet.
| 218 |
Skalden tänkte på det usla jordlifvet, på sin försmådda kärlek, på Oxygens grymma materialism, på det hån han funnit öfver alt, på det odrägliga elände som lifvet bjudit honom.
Han vände sig från verlden under sig, från staden som sof där nere, och hans blickar föllo på den stora reskulan som glänste så inbjudande i månskenet.
»Färdigt!» hade den gamle ju utropat. Eller hade Apollonides drömt det?
Han tog upp eld, gick in i kulan och undersökte henne närmare.
»Ett par vridningar på skrufven här, och kulan slungas ut i rymden,» sade han. »Fri kan jag vara, fri vill jag vara! Bort från jorden! Bort från jordbanans gamla slentrian, från den nötta vägen omkring solen! Jag vill se andra verldskroppar i andra solsystem, vill göra en resa som ännu aldrig någon gjort. Poesiens härlige ande skall styra min färd. Jag skall dikta odödliga sånger under denna resa, men dem skall ingen af jordens grymma invånare få höra. Jag skall taga dem med mig till den verldskropp, där jag slutligen stannar .... Skall kulan någonsin stanna? Kanske att hon i evighet rusar fram åt i rymden? Och jag själf? ... Hvad gör det mig, om jag förgås under färden? Tag då emot mig, du omätliga intet, efter som jag icke får komma till mina förfäder! Jag skall gå ur lifvet på ett sätt som man aldrig förr hört omtalas.»
I vild hänryckning rusade Apollonides ur kulan för att sätta utslungningsmekaniken i rörelse och sedan skyndsamt kasta sig i hennes inre och anträda den långväga färden. Men han stälde sig på orätt sida om
| 219 |
Vid det buller som orsakades af kulans utslungande skyndade Hemisfärion in i sitt laboratorium och såg till sin förskräckelse, att kulan ej mer funnes där, men att hennes försvinnande åstadkommit en gruflig förödelse.
Försöksstationens öfrige invånare infunno sig äfven, och man hörde en förskräcklig klagan öfver tillintetgörelsen af Hemisfärions snilleverk.
»Det är sannerligen icke gjordt till intet,» utropade gubben. »Men det har sprungit ensamt ut i rymden, och det var ej min afsigt. Ingen planet, ingen sol förmår draga min kula ur hennes bana. I en oändlig, rak linie glider hon nu genom hela området för vårt solsystem och sedan förbi andra solar, långt, långt bort förbi töckenstjärnorna, långt ut i det oändliga.»
»Men hvad är orsaken till att kulan gifvit sig af på ägen hand?»
»Ack, jag saknar min stackars gäst, en olycklig skald. Det är utan tvifvel han som orsakat den tidiga afresan. Månne han följt med?»
Hemisfärion hade knapt hunnit uttala den frågan, förr än man kom och underrättade honom, att en människa, som tycktes hafva fallit ned från tornet, funnits krossad och utan lif vid foten af den höjd, hvars öfversta del upptogs af Lidingsbärgsgatan.
Det var Apollonides.
»Stackars unge man!» sade gubben. »Han längtade att träffa sina förfäder, men jag hade tänkt bjuda
| 220 |
»Och nu är kulan borta. Hvilken förlust!» utropade försöksstationens öfriga tjänstemän.
»Ja, förlusten är icke liten,» medgaf Hemisfärion, »men jag har löst den svåra uppgiften. Jag känner medlet att undvika verldskropparnes dragningskraft, och jag kan nu göra en annan kula, bättre än den förra.»
»Kanske snabbare i sin fart.»
»Det är just det jag hoppas, och jag tager genast i tu med arbetet. Alldeles omöjligt är det icke, att jag kan få den nya kulan så snart färdig och att hon är så mycket snabbare i sina rörelser, att hon kan hinna upp den första. Det bör vara en nöjsam jagt.»
»Ständigt samma goda lynne och samma förtröstan på en god utgång.»
»Hvarför skulle jag icke hafva det? ... Men nu till mitt arbete igen. Jag tager afsked af herrarne och damerna.»
»Och hvad är att göra med den dödade mannen? Skola vi genast skicka honom till bränningsgården?»
»Ack, jag glömde honom ännu en gång. Nej, låt oss icke genast bränna liket. Skicka det till professor Ärencell, att denne måtte få tillfälle att göra några för vetenskapen otvifvelaktigt ganska vigtiga iakttagelser på den stackars skaldens hjärna. Den hjärnan var af gammalmodig utveckling, en forntidshjärna. Sådane äro ganska sällsynta nu för tiden, och vetenskapen bör vara glad att komma öfver ett exemplar. Det är alt hvad vi nu
| 221 |
