Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
PALME-nytt
N u skrider hr Ölvebro till aktion, med support av
sin höge chef Tommy Lindström. Hotelldokument
produceras, riksåklageriet skriver ut konstruerade
beslagsprotokoll, unga receptionister jagas i Stora
Tuna, en handgången man till Tommy Lindström
kopplas in för att från Falun låtsas utreda ett
ärende som ligger under B o r 1 ä n g e-polisens
domvärjo, några förhör upprättas, garanterat utan
vittnen - och vips är saken klar!
May Lundén och hennes hotellchef Sven-Erik Valin
skräms till orygglig tystnadsplikt, och för ett
juristseminarium i Stockholm 1992 kan hr Ölvebro
stolt visa upp sina eleganta små fabricerade
dokument: hotellräkning (visserligen fel
utcheckningsdatum), Eurocard-slip (med felpräntat
receptionistsignum, men man kan inte få allt) samt
anmälningsblankett (dock utan hotellets namn).
Simsalabim: så är Holmér placerad i Scandics
Dux-säng, och nattande på kanten sitterTommy
Lindström, Hans Ölvebro och biträdande
riksåklagaren Axel Morath.
Det är så här det går till i krig, Ingvar Carlsson
och Lena Hjelm-Wallén. Det är så här det går till i
ett smutsigt krig.
Och mot den här bakgrunden förbleknar ju den
kritik jag nyss riktat mot Ölvebro, för feghet och
overksamhet. I Borlänge och Stora Tuna har han ju
sannerligen varit verksam, byggande ett falskt alibi
åt sin idol Hans Holmér på order av idol nr 2, den
djärve Tommy Lindström.
Långt från en hederlig Maigret
Jag är just nu, Ingvar och Lena, mycket långt
från kommissarie Maigret, från Janvier, Lapointe
och Lucas. I den inledningsvis omnämnda romanen
lurar de visserligen under ett par korta dygn de
bevakande journalisterna, vilka dock i efterhand får
allting veta; även den duktiga kvinnliga reportern
Maguy, en parisisk Åsheden fast inte.
män med walkie-talkie, hur polisen raggar upp två
unga polis-rookies som skulle ha varit de som Inga
sett, hur dessa båda hederliga rookies försäkrar att
det inte varit dem Inga sett. Hur Inga, en
dubbel arbetande skötsam kvinna, av utredande(?)
polis deklasseras till ”bag lady”, hur hon hamnar i
en undanskymd skrivbordslåda, nyckeln vrids om.
Hur Hans Ölvebro naturligtvis inte tar med
Inga som vittne i förundersökningen kring Christer
Pettersson, hur...ja, jag skäms inte för tårar. Utan
Lars Borgnäs, då initiativkraftig reporter vid
radions Kanalen, nu dito vid Striptease, hade Inga
aldrig fått göra sig hörd. Inte vill Ölvebro
ta i sådant som har polisspårets vittring!
Morath i TV
Christer Pettersson-fallet: ett arrangemang i
Ölvebros smak. Från böljan till slut. Utan Lisbeth
Palmes utpekande några timmar efter
anhållandet hade inget indicium av värde funnits
mot Christer Pettersson. Jag minns hur jag i TV såg
biträdande RÅ och högste Palme-åklagare Axel
Morath före utpekandet berätta hur väl han
hade på fotterna. Moraths ungefärliga motsvarighet
hos Simenon är domare Coméliau; en butter men
hederlig person.
Heder...
Jag har under de senaste månaderna kommit att få
fin kontakt med bortåt ett tiotal utländska
massmedier som antingen just producerat ett
Palme-material eller är på väg att göra det. Engagerat folk,
intresserat. Utan besvärande svensk
hemmablindhet:
- Sverige - som Italien då?
- Jaha, som i Italien då. Eller Frankrike. Eller USA.
Tja, varför skulle Sverige vara bättre?
En del är redan rapporterat. Mera kommer.
Ölvebro lurar journalister år efter år efter år, han
bryter mot lag och förordning, han hittar ingen
mördare därför att han ingen mördare vill hitta - och
han lurar, narrar och sviker det svenska folk som
innerst inne vill tro på polisen, på poliser. Vill tro
på en svensk Maigret.
Virvlande runt Hans Ölvebro och hans
kommissariestol slingrar polisspåret, men Ölvebro
ser det inte, vill inte se det, får inte se det.
Tårar
Det finns, Ingvar Carlsson och Lena Hjelm-Wallén,
ögonblick då mina ögon tåras (jo då, tillåtet även
för en gammal ärrad nyhetsreporter). Till exempel
då jag tänker på vittnet ”Inga”, det klassiska vittnet
Inga från tunnelbanan i Gamla stan. Även ni båda
borde kunna den här storyn utantill: hur Inga ser två
När Westdeutscher Rundfunk i november i fjol
sände sin dramatiska radiodokumentär över västra
Tyskland och bland annat höll frågan öppen
huruvida den socialdemokratiska maktapparaten
funnes inblandad i mordet på den
socialdemokratiske statsministern Olof Palme, då
höll samtliga svenska medier musens tyst, och
någon kommentar från t ex dig, Ingvar Carlsson,
hördes aldrig av.
När samma blixtrande anklagelser mot den
socialdemokratiska maktapparaten återkom i ett
stort reportage för Die ZEIT lyftes artikeln om
maktapparaten, med utpekade konspiratörer som
Holmér och Lidbom, ut i sista stund från
färdigmonteringen; om efter en liten vink från
Rosenbad kan jag ju inte veta, så långt som det är
mellan Strömmen och mitt Hjelmbergstorp.
4/95:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
