Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
14
Helin: Det är tämligen
ointressant var han var...
Medborgarna har en rätt att få veta allt som går att berätta.
PG VINGE: SÄPOCHEF 1962-70
Det kändes som att placeras inför en ståndrätt.
Eko-redaktionen hade den 1 mars 1992 bestämt sig för att
en gång för alla ta itu med dessa sorgliga personer som Ekot så
gärna och hånfullt kallade för "privatspanare”, och den största
studion intill entréhallen på radiohuset, den s k hangaren, hade
avdelats för ändamålet.
Möbleringen var effektiv. På en estrad ovanför mängden satt
domarna; jag fick en klar känsla av att de kände sig som
domare: Ekots Erik Fichtelius, juristen Claes Borgström,
Palme-ut-redningens Hans Ölvebro samt RÅ:s specielle Palme-åklagare
Anders Helin; sen fanns det några bisittare också. Denna
tribunal hade obruten tillgång till öppna mikrofoner, kunde när som
helst gå in i det direktsända programmet, avbryta, om de så
önskade, prata i munnen på varandra och - inte minst - i
munnen på mobben nedanför.
För här, nere på golvet, satt vi, de inkallade och anklagade,
vid var*sitt litet kafébord, utan mikrofon. Ville vi säga
någonting - skulle det visa sig - fick vi vackert vänta på att vi fick
ordet, varefter en herre från Eko-redaktionen dök upp med en
portabel mikrofon. Det var som om vi satt inlåsta i var sin cell;
misstänkta, kanske farliga.
Många av dem som kallats fick över huvud taget aldrig ordet,
t ex inte Gösta Söderström, poliskommissarie och insatschef
och första man på mordplatsen. Till Gösta Söderström kom
aldrig någon mikrofonman vandrande.
Varför skulle vi nödvändigtvis sitta så här? Varför inte som i
TV:s Foruin och Svar Direkt och liknande storprogram, där ju
deltagarna har rätt goda möjligheter att oannonserade hoppa in
i debatten? Jag har peppar peppar inte haft anlag för magsår,
men den här långa kvällen började jag undra hur länge den
turen skulle hålla i sig.
Det gick att skära atmosfären i skivor med kniv. Omkring
oss smög stolta småproducenter från Ekot: nu ska dom få vad
dom tål...
Och värst var förstås uppdelningen av indianer och vita.
Varför skulle vi, som så länge och självfallet utan annan ersättning
än hånfulla tillmålen inte minst från Ekot arbetat med denna
sak, vara de anklagade och åthutade, medan de som verkligen
kritiserats, fortlöpande kritiserats av t ex Siewert Öholni och
inte minst av radions Lars Borgnäs, fick öppna mikrofoner och
obegränsad snacktid? Jag skriver detta - och återupplever
känslan, kylan.
Nej, nu skulle dom tas. Jag minns att jag hade svårt att
koncentrera mig på vad mina medfångar sa; snart är det min tur...
8/95:11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
