Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Kommission
sopade igen
polisspåret
- på order
uppifrån?
När dåvarande justitieministern Sten
Wickbom den 19 mars 1987, alltså för
ganska precis tio år sedan, av regeringen
beordrades att tillsätta ”en kommission
med högst åtta ledamöter med uppdrag att
genomföra ett fortsatt granskningsarbete
med anledning av mordet på statsminister
Olof Palme” lät denne Wickbom
startskottet gå för den mest förljugna
kommission som någonsin torde ha verkat
i detta land.
Och det är i efterhand svårt att frigöra sig från
intrycket att den viktigaste anledningen, kanske den
enda anledningen till denna kommission, tätt i
hälarna på den betydligt stringentare
juristkommissionen, var att fria alla utpekade
poliser från varje form av inblandning i mordet på
Olof Palme.
Enda anledningen? Men gjorde inte
kommissionen en massa andra värdefulla insatser?
Knappast. Kommissionen placerade samma herrar i
soffa för att efter någon timma ”tacka för samtalet”,
varefter bilden av en allmänt hafsig och slarvig
polisutredning framträdde med ungefär samma
skärpa som när juristkommissionen hade samma
gubbe i soffa; på den här punkten tillkom inget nytt.
Som påhäng fick kommissionen utreda
framtidens bekämpande av terrorism, en uppgift
som knappast låg inom ledamöternas naturliga
revir. Synpunkterna på terrorism gick ut på remiss
till 47(!) varierande instanser, men i dag är deras
remissvar begravda, och den ”inbrytningsstyrka”
som kommissionen så energiskt förordade är i dag
under nedläggning.
Nej: parlamentarikerkommissionens (eller, som den
alltid fick heta, Edenmankommissionens) magnum
opus, dess storverk, är och förblir den skrivelse till
regeringen som kommissionen mitt i julrushen
1987 presenterar för sina uppdragsgivare i
Rosenbad ”om det s.k. polisspåret” - detta ”så
kallade” anger onekligen tonen.
Från böljan, påstår kommissionen, har det inte
varit meningen att det ”s.k” polisspåret skulle
behandlas separat utan helt organiskt ingå i
kommissionens samlade slutrapport.
Men, säger nu kommissionen den 21 december
1987, "under hösten har det i press, radio och TV
pågått en livlig debatt ont något som inan kallar för
polisspåret i utredningen om mordet på
statsminister Olof Palme. I debatten har det från
flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens
handläggning av detta spår skall granskas särskilt ”
- varpå kommissionen med närmast blixtens
hastighet snitsar ihop tre A 4-sidor med glest
radavstånd där detta ”s.k” polisspår avfärdas med
en frenesi som borde ha varit värd ett bättre
ändamål.
PALME-nytt återger på annan plats hela detta
sorgliga dokument; läsarna bör ha det tillgängligt
och kunna återvända till det.
PALME-nytt påstår alltså att just specialrapporten
om polisspåret var Edenmankommissionens
huvuduppgift - förklara!
Så gäma. När kommissionen tillsattes den 19
mars, och framför allt under de efterföljande
månaderna, blev polisspåret brännhett. Det hade
funnits med från böljan, allt sedan TV-producenten
Lars Krantz från sin buss på Birger Jarlsgatan
några minuter efter mordet gjorde sina iakttagelser
av en polisman som aldrig på ett övertygande sätt
skulle kunna komma att kopplas bort från
utredningen, inte heller hans kamrat som k a n ha
funnits med vid Birger Jarlsgatan och som så
småningom visade sig ha en arbetslokal i
Traneberg, egendomligt utrustad.
Jag kom själv att avslöja Tranebergsaffären, som
fick namnen ”vattenläckan” eller ”SS-hjälmen”, och
publiciteten kring Krantz och kring Traneberg bara
tilltog, för att den 18 november 1987 kulminera i en
av Siewert Öholms mest dramatiska
direktsändingar från Göteborg; namnet var
”Forum” den gången.
Almblad och Morath i monumentalbilder
Själv var jag, när jag nu åter bläddrar i min bok
”Polisspåret” (som jag fortlöpande skrev under de
här veckorna), i god och stridbar form. Jag beslog
Palme-åklagaren Jörgen Almblad, som fanns i
monumentalbild på en skärm från Stockholm, med
lögn och tvetalan, och även i övrigt var detta inte
hrr Almblads och Moraths (också i
monumentalbild) stora dag.
Över huvud taget stod polisspåret i centram dessa
förvinterdagar på ett sätt som aldrig förr eller
senare, och mycket tyder på att kommissionen av
omständigheternas makt tvingades att ta itu med
detta envisa polisspår på ett tidigare stadium än
egentligen från böljan varit menat.
Öholm sände alltså sitt Forum den 18 november,
och redan den 4 december är kommissionen klar att
kalla till det e n d a(!) möte för utredning av
polisspåret som kommissionen någonsin kallade
till.
Och vilka kallades? Jo: med sömngångaraktig
säkerhet väljer kommissionen just de båda i Forum
svårt solkade herrarna Almblad och Morath,
3A/97:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
