Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från ändrade berättelser eller ej".
Men Sigge ändrar sig inte.
28 mars 1987: Polismannen BR har
”omlyssnat” Sigges kvälls- och nattprotokoll.
31 mars 1987: Nässén hör Kjell ”Kjelle”
Fernberg.
Fernberg bekräftar på varje punkt sin egen
avlyssning av polisradion mordkvällen. Däremot är
det intressant att notera att Femberg nu till Nässén
säger att "han tror ej att de under telefonsamtalet
diskuterade exakt var, hur och när mordet skedde. ”
Den som nu strax läser Kjelle-Sigge-samtalet
finner ju att det var just dessa uppgifter som Kjelle
gav till Sigge; det var ju därför Kjelle ringde upp.
Och avgörande intressant är också att Nässén inte
för Kjelle berättar att Sigge enligt
avlyssningsprotokollet inte skulle ha kört med sin
bil längs Luntmakargatan vid mordögonblicket
-varför får Kjelle inte reda på det?
1 april 1987: Polismannen BR
hemligstämplar det ordagranna
Kjelle-Sigge-protokollet. I vaije fall från detta datum har
polisledningen tagit del av och är bunden vid detta
avgörande viktiga protokoll.
För rikskriminalens del är det SL Pettersson (en
av Holmérs närmaste män då det begav sig) som får
ett exemplar.
Och även RÅ blir snabbt informerad.
Chefsåklagaren Solveig Riberdahl får den 1 april
1987 ett av de båda utskriftsexemplaren, och
därmed är även RÅ uppbunden vid
mordutredningens stora falsarium. För nu vet
Solveig Riberdahl att allting pekar på att Sigges
nattversion är den korrekta, och hon vet då också
att telefonavlyssningsprotokollet måste vara riggat:
har Sigge varit på Luntmakargatan kan han inte
samtidigt ha suttit hemma och talat i telefon med
Roger. Solveig Riberdahl är därmed direkt och
medvetet kopplad till en falsk mordutredning.
3 april 1987: Nässén anser sig nu ha säkert
på fötterna och kan vid detta förhör med Sigge
omtala:
"Cedergren fick då del av att han under aktuell
kväll i telefon, samtalat med sin nu avlidne bror
/sic!/, med Janne Lundberg, med en kvinna som
vid tillfället befann sig vid Slussen och efter
mordet, med Mona på Lidingö och Kjell Fernberg.
Trots att Cedergren fick brottstycken av samtalen
relaterade för sig, kunde han inte minnas dem
förutom samtalet med Kjell Fernberg. Då han tänkt
en stund hade han också svaga minnesbilder av
samtalet med Mona på Lidingö".
Ja, med Mona har han säker talat, närmare
bestämt klockan 23.53. Detta samtal med Mona är
det första helt äkta i avlyssningsprotokollet. De
föregående är fingerade eller inklippta.
När nu Sigge får praktiskt taget svart på vitt på att
han ska ha ljugit om hela denna klassiska
fredagskväll ger han ändå ingalunda upp utan
vidhåller sin version. Frågan är vad han tänker.
Måste det ändå inte vara från och med nu, den 4
april 1987, som Sigge ska bölja inse att det
förmodligen i längden är bäst att göra som polisen
säger?
När den arrangerade Christer Pettersson-affären
börjar ta form har Sigge uppenbarligen tänkt om.
Det är Sigge som, sufflerad av Thure Nässén,
placerar Christer i mordcentrum, och det är Sigge
som på sin dödsbädd lämnar uppgifter som i sinom
tid får bli grädden på moset på Jan Danielssons
resningsansökan.
Det är svårt att rikta engagerad kritik mot Sigge
Cedergren. I utgångsläget gjorde han en god,
hederlig insats. Ville han verkligen bidra till att lösa
mordet på Olof Palme? Ville han i början bidra till
den rätta lösningen? Frågan förtjänar ställas.
6 april 1987: Nässén hör Reine Jansson,
alltså Sigges medpassagerare från klubben Oxen.
Även här kan samma intressanta konstaterande
göras. Nässén berättar inte för Reine att allt vad
Reine kommer att berätta om Luntmakargatan etc är
rent nys eftersom det på vaije punkt motsägs av ett
officiellt telefonavlyssningsprotokoll!
Nej då, det gör Nässén inte alls. Han låter i stället
Reine under säkert minst en halvtimma ge sin
version av bilfärden, en version som ter sig som
ändå mera konkret än Sigges egen, ändå mera
verklighetstrogen. Bl a berättar Reine att den vita
Volvon så småningom kör upp Luntmakargatan till
Apelbergsgatan för att därpå svänga till höger ut på
Sveavägen - denna bil som Hans Ölvebro påstår sig
ha efterforskat och identifierat! (Men därefter
naturligtvis glömt bort.)
Reine förlägger tidpunkterna något senare än vad
Sigge gör; Reines tider förefaller troligare. Klockan
”23.15” svänger Sigge in på Apelbergsgatan (mot
enkelriktningen!),” 23.15 - 23.30” ser Reine
Volvon svänga ut på Sveavägen, och
”23.30-23.45” kommer de upp till Cedergrens bostad - ja
det verkar vara troliga tider. Tämligen omedelbart
efter hemkomsten ringer Sigge till Mona; ja, så är
det säkert.
Varför får Reine ingenting veta om
avlyssningsprotokollet? Är det för att Nässén först,
en gång för alla, vill skaffa sig en komplett bild av
hur det verkligen gick till, för att veta hur han sedan
ska sätta in motattackema? Antagligen är det så.
I varje fall går det att konstatera att det är mellan
den 17 mars och den 6 april 1987 som Thure
Nässén, under Ulf Karlssons och Solveig
Riberdahls regim, bestämmer hur mordet ska
presenteras. Bestämmer hur en slipsten ska dras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
