Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
PALME-nytt
DN-radion
minutiöst
undersökt!
Den dokumenterande skribent, som just
introducerats i samband med Riberdahl•
dialogen, har uppenbart under 1987-88
haft mycket god inblick i polisiärt arbete,
polisiär teknik.
Vad hände t ex med DN-fotografen Åke
Malmström? Åke som några minuter efter
mordet får in det numera klassiska
samtalet på sin bilradio:
• Hur har ni det där uppe?
• Bra, fast djävligt kallt.
- Statsministern är skjuten.
Det har hittills inte varit säkert känt vad polisen
faktiskt gjort åt Åke Malmströms säregna
upplevelse, men när PALME-nytt nu på nytt tar
fram de gulnade papperen visar det sig att polisen
noga undersökt denna händelse - till synes utan att
ha funnit den slutliga förklaringen!
PALME-nytt citerar ur dokumentet:
Åke hade mordkvällen varit med några vänner på
Tennstopet. Han satt helnykter bland de övriga,
eftersom lian skulle köra en reportagebil därifrån.
När han lämnade krogen mellan 23.30 och 23.35,
och steg in i bilen som stod utanför
Eastman-institutet / på Dalagatan vid Vasaparken/, hördes
exakt följande dialog:
- Hur har ni det däruppe?
- Bra, fast kallt.
/Enligt Malmströms egen version till PALME-nytt
tillade den första rösten: - Statsministern är
skjuten./
Åke brydde sej inte om att lyssna mer, men hade
det i klart minne när han något senare (kl 00.15)
fick höra om mordet. Kommentarer: inga
anropssignaler eller identifieringsbeleckningar.
Samtalet gick på samma sätt som mellan två
hantverkare på ett tak. "Däruppe" behöver inte
nödvändigtvis betyda uppe på ett tak, det kan lika
gärna betyda längre upp på gatan, längre upp i
backen etc.
Vidare var signalerna lika starka, vilket tyder på
att trafiken utväxlades mellan bärbara
radiostationer. Åke utesluter basstation eller bil,
som låter på annat sätt. Signalerna lät också helt
nära, sannolikt närmare än 2-3 km. Det är knappa 2
bn från Dalagatan till mordplatsen.
/Sedan en demontering skett påträffades/ på plats
/inom Malmströms radioscanner/ två kristaller.
Frek\’enserna var 410.350 MHz, (den sk U-13)
resp 79.9125MHz. (dens k Kanal 72. "riksettan").
Det går inte att säkert skilja dem åt, men
fönnodligen har det vid det aktuella tillfället rört sig
om 79.9125 med tanke på att de bärbara stationerna
alltid har den.
Trafikanterna hade full radiovana, och kunde
mycket väl vara poliser, och riksettan används ofta
på just detta sätt. Däremot föreföll trafiken
frättvTiande genom sin brist på reglementerade
anropssignaler, och tiden på dygnet.
Självsäkerheten att kommunicera fullt öppet på
riksettan är anmärkningsvärd.
Malmström ringde in sitt vittnesmål 860301. Det
är hos polisen daterat 860323, och han hördes
870514 sedan papperet hittats i något rum.
Så långt citaten ur Malmström-dokumentet. Och
dags att ställa några precisa frågor:
1 Varför tog det över ett år innan Åke Malmströms
rapport fick någon polis att reagera?
2 När nu en noggrann teknisk analys visade vilka
frekvenser som varit aktuella, och hur dessa
frekvenser brukar användas, varför gick polisen då
inte vidare ut på fältet för att leta rätt på vilka båda
sändare som låg bakom ”Hur har ni det däruppe?”
Var identifikationen så svår?
3 Eller var identifikationen tvärtom alldeles för
enkel? Gick det raskt att konstatera att sändningen
faktiskt gick mellan två polisradioanläggningar?
Då hisnar tanken - som så ofta i dessa mörka
sammanhang. Få se. Åke Malmström ringer in sitt
dramatiska tips till polisen några timmar efter
mordet, under lördagen den 1 mars 1986. Men
inget händer och inget händer och inget händer
-tills så småningom ett papper ”hittas”. Då rekvireras
Malmströms radioanläggning in, varvid raskt kan
konstateras att de båda aktuella kristallerna visar
vilka sändare det måste ha handlat om!
Polisen har sådana sändare - är det då inte mycket
troligt att det varit poliser som kommunicerat i
februarinatten? Jo, så kan vi tycka. Men det enda,
vaga och oengagerade besked som avhörts från
polisens Palme-utredare är att ”det inte har gått att
komma längre”.
Det är ett av två standardbesked. Antingen ”det
går inte att komma längre” eller det om möjligt ändå
mera intetsägande ”det är kollat”.
Sanningen är den diametralt motsatta. I
Palme-affären går det, ännu i dag och på
varje liten punkt, ”att komma längre”, och
uttrycket ”det är kollat” verkar oftare att
täcka sin motsats. Hade Malmström-tipset
kunnat lösa mordet redan den 1 mars
1986? SA.
2/98:4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
