Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
PALME-nytt
sanningskommission hör samman med mordet på Olof Palme, utredningen av mordet på
Olof Palme. Nämligen: det är enbart en sanningskommission som kan ge oss sanningen
om Sveriges mörka och murkna efterkrigstid, och det är i denna efterkrigstid som
mordet på en statsminister begicks. Naturligtvis kan en sanningskommission komma att
ge sanningen om ett statsministermord!
Om jag så går över till FUN, så fick alltså försvarets underrättelsenämnd (bestående av
riksdagsledamöter och med ett par experter adjungerade) uppdraget i mars i år att ”i
vissa avseenden genomföra en utredning om den militära underrättelse- och
säkerhetstjänsten”; 21 sammanträden, 18 personer hörda. Eftersom den militära
säkerhetstjänsten i så stor utsträckning var kopplad till IB, i så stor utsträckning var IB,
har FUN-utredningen i praktiken blivit en IB-utredning - men av vilken kvalitet?
Uppenbarligen har Anders Björck satt sin mycket personliga stämpel över
utredningsarbetet, och när resultatet nu läggs fram är det som om Björck aktar sig
väldigt noga för att visa upp en kritisk hållning gentemot IB. Visserligen medger Björck
att det hade sett trevligare ut om IBs fördolda sysslor handhafts av Säpo (som rimligen
bör anses ha uppdraget och kunnandet), men när det nu blev IB så behandlar Björck och
hans tydligen väldigt stillatigande nämndkolleger saken med mycket lätt, närmast varm
hand; IB gjorde sitt.
Till skillnad från NPK har Fun alltså öppnat alla sin förhör - med den
avgörande viktiga reservationen att förhören presenteras i form av anteckningar, notat,
mycket komprimerat. Vi får alltså ingalunda veta vilka frågor som ställts, vi får inte
veta om alla väsentliga svar är redovisade. Det är en stor brist. Och kopplas denna brist
till det förhållandet att intervjuade personer hunnit bli 5-6 år äldre sedan de träffade
NPK inses lätt att värdet av NPKs förhör dalar ner mot noll.
Ta Birger Elmér igen; han får bli proberstenen. Har Björck velat spela ner IBs och
Elmérs betydelse? Följ med här:
I FUNs rapport, och även i den presentation Björck gav under presskonferensen nu i
slutet av november, tar Björck upp samt avfärdar påståendet att så många som 22 000
arbetsplatsombud skulle ha varit engagerade i Elmérs inhämtningsverksamhet, ett
påstående som enligt Björck dykt upp i den allmänna debatten:
Den allmänna debatten? Inte alls. Det är Elmér själv som 1992 säger till NPK:
Och då vart det diskussioner mellan
dåvarande inrikesavdelningen och dåvarande polisen
och man upplevde att det funkade inte och då vart vi
tillfrågade av försvarsstaben om vi på något sätt
kunde kontrollera det här. Och det var ju inte svårt
att göra det i och för sig. Då vart det så att vi tog
kontakt med socialdemokraternas platsombud som ju
fanns på varje större arbetsplats, lite över 2.000 i
Stockholm och 22.000 i hela landet, och det hade
existerat efter den stora metallstrejken.
De 22 000 platsombuden är själva grundbulten i Elmérs verksamhet, och det är den
grundbulten som Björck anser sig böra rycka loss. Hur gör han då det? Jo, han hänvisar
till två IB-involverade personer, Ingvar Paues och Ingemar Engman: ”Ingvar Paues har
nämnt att cirka 100 har varit engagerade i verksamheten, och Ingemar Engman har
12/98:8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
