Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
PALME-nytt
Öppet brev till Lisbeth Palme
-och till Mårten och Mattias
8.5.2000. Lisbeth Palme - När du vid Olofs jordfästning står mellan din yngste son Mattias och Sten
Andersson, med ett lands och en världs blickar riktade mot dig, är ditt sinne inte fyllt endast av tankar på
din bortgångne man. Där finns också gott om plats för - Carl Lidbom!
Allt ifrån skottet vid Dekorima har Lidbom tvingat sig på dig, tvingat sig på dina tankar och dina beslut.
Som om inte en makes bortgång varit nog har du nödgats lämpa så många av dina åtgärder, så många av
dina tiganden i för Lidbom gynnsam riktning att du aldrig blivit enbart söijande hustru. Som om inte molnet
av en död make varit nog; det möikaste åskmolnet representeras av Carl Lidbom.
Jag märker, när jag skriver denna inledning till mitt öppna brev till dig, och Mårten och Mattias att det
scenario som står framför mig känns närmast overkligt. Skulle du, under dessa mörka timmar och dagar,
ha ägnat sådan energi, inte minst tigandets energi, åt att spela den avgörande rollen vid tillkomsten och
tillskapandet av ett alibi åt Sveriges Parisambassadör? Ett alibi som skulle dra in och dra med sig dig och
dina söner, höga politiker i Sverige och Frankrike, poliser, gendarmer, säkerhetstjänster. Strikta men
osannfärdiga svenska och franska UD-män, Arvfurstens palats och Quai d’Orsay i svart harmoni. Hans
Holmér, Ebbe Carlsson - ut i den stora orättfärdigheten.
När insåg du att du börjat bindas vid Carl Lidboms fantastiska falska alibi, tryfferat med Francis
Mitterrands eget specialplan, med falska franska flygprotokoll, med ”Jag önskar, Herr Prefekt, för Eder
uttrycka min och min regerings (’min regerings’?) stora tacksamhet...”, med Mattias trippeltur till/från
Arlanda, med det samtal mellan dig och Lena Lidbom som aldrig blev av men som i sin nakna lögn fick
bilda grundstenen till DN-herramas vänliga spökbok i ämnet Lidbom, en bok vars fantasier du aldrig velat
avslöja - när insåg du att du hade börjat anträda lögnens och skammens breda väg? När blev Christer
Pettersson ditt svar, sufflerat av Rosenbad och UD, sufflerat av Bergsgatans polis och Storkyrkobrinkens
RA?
Det är som om mina ord inte vidrör marken. Det är som om hela det scenario jag försöker skildra finns i
en annan dimension. Varför går du någonsin in i denna fanalasmagori? Går du in av egen önskan - eller
tvingas du in? Jag utgår från att du tvingas in. Från den första stunden - eller från den första stunden före
den första stunden. Blev du genast den tillsagda, den åthutade, den hotade?
Jag har, som vi alla i din och min ålder, mött sorger, drabbats av sorger. Sorger skapar stämningar och
stämningstillstånd som varierar, men oftast väger ju vemodet över. Saknaden, kärleken. När finns här plats
för ondska, hat, intriger?
Kanske fanns det plats vid Olof Palmes bår.
V
Då jag nu drar upp cn lista över frågor, anklagelser, i samband med din och din familjs beröring med
Affären Chamonix, i vid bemärkelse, gör jag det framfor allt för att du, och dina söner, ska få möjlighet att
medge, kommentera, kanske avfärda. Du sjäv, Mårten och Mattias (på Joakim har jag inga synpunkter) har
gett några korta och synnerligen ofullständiga redovisningar av händelseförloppet mordnatten och under de
efterföljande veckorna, men redovisningen har i huvudsak varit indirekt. Tystnadens, de tysta påståendenas
redovisning.
Kring er tre har byggts korthus som ni med en enda pust kunnat rasera, om så önskats. Men så har
sannerligen inte önskats; jag ger raskt ett exempel:
När DN-herrama Per Ahlin och Mats Bergstrand i boken ”Den godhjärtade buffeln" (1997) låter en
boudoirscen från parisiska Rue Miromesnil tona fram som ledtema for Carl Lidboms pariåska
mordnattsalibi är det hänvisningen till ett påstått samtal mellan dig, Iisbeth Palme, på Sabbatsberg och Carl
Lidboms fru Lena på det svenska ambassadörsresidenset som får bilda detta alibis sanning: via dig, Lena
Lidbom samt den parisiska väninnan C han tal Crousel skapas en direkt livlina mellan trakterna kring
Dekorima och Carl Lidbom vid Rue de Miromesnil: han har alibi, får det sägas.
Men, som framfor allt du själv vet, Lisbeth Palme, utväxlades aldrig något sådant samtal mellan dig och
Lena Lidbom, kring midnatt från Sabbatsberg. Undersköterskan Lena Östeman, som var din stödperson
och som under den första dryga timman aldrig vek från din sida på sjukhuset, har försäkrat mig att ”jag
/Lena östemanI försökte ringa ett nummer i Paris men jag kom aldrig fram”.
Där faller sålunda hela det centrala avsnittet i DN-boken, och här blir din egen tystnad lögnen lik; med en
enda pust hade du kunnat låta den godhjärtade buffelns bokstäver fladdra. Men från dig har inte kommit
någon pust. Ingen pust i något enda fall där du så uppenbart framstår som Lidboms medlöpare, Lidboms
möjligen hotade medlöpare.
6/00:10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
