Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
PALME-nytt
Hur är det
egentligen med
gravfriden
kring Estonia? PALME-nytt har vänt
sig till ett par jurister och
sammanfattar här deras synpunkten
Det var alltså så att det, i samband med
Estonia-katastrofen, tillkom en
utvidgning av reglerna i brottsbalkens
andra kapitel, paragraferna 2 och 3,
beträffande tillämpligheten av svensk
lag. Och justitieutskottet påpekade i
sitt yttrande att svensk domstol, med
hänsyn till gravfriden, bör vara behörig
att döma ”vem som helst” som stör
denna.
Utskottet påpekar att det enligt
”folkrätten” finns ett principiellt förbud
mot att utöva makt mot andra staters
fartyg på det fria havet
När det gäller medborgare i länder
som inte slutit detta speciella fördrag
om gravfriden kring Estonia blir
förstås lagen helt uddlös om inte
påstått skyldiga kan påträffas eller
gripas. Håller sig vederbörande undan
undgår han eller hon påföljd; det står
helt klart
Den centrala frågan syns emellertid
vara;
Är andra än de fördragsslutande
länderna bundna av förbudet mot
dykning med mera?
Estland, Finland och Sverige kan
åtala varandras medborgare som bryter
mot lagen om gravfrid. Dessa länder
saknar dock jurisdiktion att förbjuda
medborgare i andra stater att utöva sina
friheter på havet i ett område som
oomtvistligt är fritt hav. I ett verk som
heter ”Sverige och folkrätten” (Ove
Bring m fl) skrivs om detta på sidan
181.
I och för sig medger svensk lag att
en utländsk medborgare döms av
svensk domstol för brott i utlandet. En
förutsättning tycks dock vara att att
brottet kan anses kränka ett mycket
vitalt intresse. En ytterligare
förutsättning är givetvis att
vederbörande kommer hit frivilligt eller
blir utlämnad.
I ett rättsfall från 1946 var en tysk
officer åtalad för spioneri eller anstiftan
till spioneri mot Sverige, en gärning
som hade begåtts i Norge. HD fann att
åtalet inte kunde bifallas ”enligt
folkrättsliga grundsatser”.
Inte så konstigt, kanske. Det var ju
hans jobb - man kan jämföra med
svensk underrättelseverksamhet riktad
mot Sovjetunionen/Ryssland.
Frågan blir till sist om brottet mot
gravfriden kan anses kränka ett mycket
vitalt svenskt intresse, och den frågan
måste besvaras nekande - såvida det
inte finns något tungt vägande, inte
redovisat skäl - så långt juristerna.
Och då ställer PALME-nytt, i
anslutning till beskrivningen i detta
nummer av rotandet efter väskor och
ritningan är det här, och bara här, som
vi har ”det tungt vägande skälet”?
Inom EU har Sverige
påstått sig kämpa för insyn, öppenhet,
men så sannerligen att Sverige
tillämpar dessa ideal på egen
hemmaplan. Här gäller i stället så litet
insyn som möjligt i de viktigaste och
allvarligaste affärerna, nämligen
Estonia och Dekon ma. Varför stoppas
insynen? Därför att något finns att
dölja, krångligare är det inte.
Känner Mona Sahlin till
vapenhandlaren Vorodin och
kriminalkommissarien Jan Olsson och
deras märkliga samröre? Bra fråga
menar Sven Anér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
