Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
3
förövaren. I viss liten utsträcknng kan en
förundersökningsledning sägas ha den rätten,
men naturligtvis får inte, av två vittnesmål med
samma person, ett publiceras och ett annat, som
går stick i stäv, hamna i de låsta kassaskåpen.
Detta är en orimlighet och en svårsmält
arrogans gentemot den svenska allmänhet som
representeras av bl a domstolar och, inte minst,
media.
Jag vill i det här sammanhanget - något som
jag gjort någon gång tidigare - nämna och dra en
lans för min gamle gode vän och DN-kollega
Massi Svensson, polisreporter, i dag
bortgången.
Massi hade god kontakt med nära nog hela den
svenska poliskåren - alltför god, menade en del
som ansåg att Massi ibland okritiskt gick
polisens ärenden. I just den frågan tar jag inte
ställning, men jag konstaterar att Massi
Svensson, om Palmemordet hade hamnat inom
hans revir, aldrig skulle ha nöjt sig med att
okritiskt följa Christer Pettersson-drevet. Han
skulle ha utnyttjat sina poliskontakter, sett till att
ärendet blivit genomlyst, sett till att skaffa sig
information som kanske inte funnits innanför
rikskriminalens meterhöga stapel av orangegula
pärmar.
Och, om jag fortsätter denna mycket
verkli ghetsgrundade tankelek, då hade han
träffat på även de fördolda vittnesmålen, de
kanske avsiktligt förträngda vittnesmålen
-ungefär som jag själv kunnat göra under de
senaste åren. Journalister är dåliga journalister
om de snällt sitter och väntar på de stekta
sparvarna.
Ytterligare ett par exempel på hur polisen
-först Stockholmspolisen under Hans Holmér,
därefter rikskriminalen - handplockat dokument
vartefter de passat in i den numera av de svenska
domstolarna helt förkastade Christer
Pettersson-teorin.
Det har länge rått diskussion om ”den tredje
väktaren” i Skandiahuset mordnatten, väktaren
K. K tjänstgjorde under mordnatten tillsammans
med två ytterligare väktare, som turades om att
sitta vid desken eller ”rondera” runt i det stora
huset.
Förhören med de båda väktarkollegema har
från första början varit öppna och tillgängliga,
medan däremot K-förhören aldrig lämnats ut,
trots att ärendet gått upp i regeringsrätten: nej,
K:s förhör är hemligt. Varför?
Ja, nu visar det sig av allt att döma i
K-forhöret att det rått tveksamhet kring i vilken bil
K ungefär vid mordtillfället lämnade Skandias
garage: var det K:s egen bil eller en bil av annat
fabrikat? Kanske har denna uppgift varit
intressant, kanske mycket intressant, det vet jag
inte - men varför dölja den? K nämner ett
bilmärke (sitt eget) och annat vittne nämner ett
annat bilmärke - ja, ska inte domstolarna få reda
på detta? Tydligen inte, och detta är förstås
skrämmande. Tre väktare arbetar samtidigt, med
samma jobb. Alla tre hörs. Två förhör släpps,
tiotals sidor med förhör, men K-förhöret får inte
visas?
Svårt att fa reda på ovanstående? Inte alls.
Poliser har fri meddelarrätt, en rätt ingen kan ta
ifrån dem.
Så tar jag det tredje fallet; möjligen allvarligt,
möjligen bagatellartat i sak - men sannerligen
inte i princip.
Det framkommer numera, efter mina helt
odramatiska poliskontakter, att två polismän,
som tidigare aldrig nämnts i något
Dekorima-sa mm anhang, vid tiden kring mordet befunnit
sig någonstans i hörnet av Tegnérgatan och
Döbelnsgatan. Aldrig tidigare nämnda.
Andra poliser i tjänst denna kväll och natt i
City, varenda en av dem: patrullerande
konstaplar, hundförare, befal, besättningar i
polispiketer, poliser i tjänst i ledningscentralen,
alla har de räknats upp, med nummer och namn,
i officiella rapporter och i bröderna Poutiainens
utomordentligt noggranna statistik i ”Inuti
labyrinten” - bara inte de här två på
Döbelnsgatan!
Och då blir min dubbla fråga, eller min dubbla
poäng: trodde utredarna, forst Holmér och
därefter rikskrim, att de här uppgifterna skulle gå
att hemlighålla? Och - en minst lika viktig fråga:
varför har inte våra stora media, med de stora
resurserna, inte ens gjort ett försök att ta sig
utanför den officiellt utlämnade dokumentationen
(såvida det inte gällt att i all evighet chikanera
Christer Pettersson)?
Utan en vaken press, vakna etermedia,
fungerar inte ett demokratiskt samhälle,
självfallet inte. Men i Sverige har vi länge, alltför
länge, låtit oss nöja med en okritisk Husbondens
röst!
Det känns litet tröstlöst att som de facto ensam
aktiv Dekorima-joumalist viseriigen hitta
mängder av egendomligheter men ändå aldrig
eller nästan aldrig se dessa egendomligheter
vidarebefordrade till ett Eko, en Rapport, en
DN.
Ovannämnda tre publicistiska instanser har
detta nr 14 av PALME-nytt nära nog samma dag
som det trycks - tog de upp något? Sven Anér
14/00:3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
