Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
9
Jag letar under uppslagsordet ”kultur”; den nationella encyklopedin, på jakt efter
honnörsord som sanning och rätt och vett - kunde de platsa? Efter visst letande hittar jag en definition som
jag tycker sitter som en handske. Det är Edward Tylor, som jag säkert borde ha känt till, som definierar
kultur som ”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar
och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem” - jo, där satt den
nog. Kultur ska enligt Tylor innehålla ingredienser som tro, moral och rätt - förträffligt.
Går det då också att säga att en kultur som totalt ignorerar dessa ingredienser inte är kultur, inte är en
fullvärdig kultur? Är vissa inslag omistliga? Definierar kulturen bort sig själv om, säg, tro, moral och rätt
får saknas? Får saknas utan att larmet slås?
Jag har förstås ett exempel i bakfickan. Exemplet heter Estonia.
Kring Estonias i praktiken outredda förlisning på Östersjön strax efter midnatt natten till den 28 september
1994 råder i dag den dubbla tystnaden.
Dels skrivs eller sägs eller chattas strängt taget ingenting, primärt, i Sverige, om denna förlisning i de
medier som borde bära kulturens fana. Eller säg trons, moralens och rättens fana, om inte de fina orden
fastnar i vrångstrupen.
Dels finns den öppna, aktuella, energiskt fortlöpande debatten i medier och hos personer som arbetar
under ground: expert- och faktagruppers tusentals klargörande sidor längst in på nätet, filmer som visas
över små kontinentala kanaler men som aldrig når Oxenstiemsgatan, nyhetsbrev som går ut i tusenupplagor
och böcker som kanske når hundraupplagoma.
En splittrad information, en in i döden splittrad informationskultur, ljusår från tro, moral och rätt,
nyhetschefer som sitter som bävande gate-keepers framför reportrar som möjligen böljar undra:
- Ska jag ändå inte kolla en sak om Estonia här...
- Nej för fan, rör inte Estonia, rör inte Estonia!
Jag exemplifierar vidare, jordnära. En strid står i dag - helt bortom den svenska allmänhetens rygg
-rörande det faktiska antalet omkomna vid denna gigantiska katastrof. Hur många var de? Det officiella
antalet har sedan hösten 1994 varit spikat till 852. Men sedan hösten 1994 har anhöriga till åtta försvunna
besättningsmedlemmar försökt vinna gehör för sin motsatta och skrämmande synpunkt: de åtta, våra män,
döttrar, söner, är visserligen försvunna, men de är inte döda. De räddades, för att efter några dagar
försvinna.
De anhöriga har tystats. De har, finner jag så sent som nu i april 2001, i skrivelser signerade med deras
personliga namnteckningar, skrivit till Ines Uusmann, Göran Persson och Mona Sahlin och på ett skakande
sätt redovisat sina farhågor, men svaren från Rosenbad har blivit kortfattade, mästrande, arroganta.
Naturligtvis lever inte era anhöriga. Det var lite rörigt de där dagarna, det är det hela.
Den 4 juli 1997 erhåller Ines Uusmann en av estniska myndigheter auktoriserad lista över räddade från
Estonia. Här finns fem av de åtta namngivna: Lembit Leiger, maskinchef, Tina Miitir, taxfreeföreståndare,
Avo Piht, Estonias alternerande kapten, tvillingsystrarna Hanka-Hannika och Hannely Veide,
professionella dansartister ombord.
PÄÄSTETUTE NIMEK1RI - lista över räddade.
Den 10 juli 1997, sex dagar efter listans ankomst till det dåvarande kommunikationsdepartementet,
skriver departementschefen och Estonia-ansvariga Ines Uusmann till de åtta som bett om hennes hjälp:
- Unfortunately, no evidence whatsoever has been found that any of these people
survived - i det känslokalla ordet ”people” buntar Ines Uusmann samman de åtta saknade när hon sålunda
grovt lögnaktigt anser sig kunna konstatera att ”inga som helst bevis” har visat att de åtta överlevt - var det
tro, moral och rätt det hette?
Kring de åtta namnen finns i själva verket en dokumentation som för var dag som går blir allt klarare:
Leiger, Mliilr, Piht, Veide - jag tog båten en marsdag till Tallinn och fann hos den officiella estniska
nyhetsbyrån ytterligare fem okända listor med dessa fem överlevande som borde få stå som symbolen för
Estonias skamliga haveri: Leiger, Miitir, Piht, Veide.
Kultur måste kunna bottna på ett minimum av tro, moral och rätt. Med begreppen avskalade, nakna, utan
alla övertoner. Om ett helt sjok av ett stort, aktuellt, nationellt skeende sveps bort från alla stora och
välanständiga medier återstår av samhället och dess kultur endast kejsarens nya kläder, i trasor.
Jag har producerat en dokumentportfölj i ämnet: ESTONIA - nya sanningar. Det kanske går att hitta den,
på en hylla längst in - skrev jag i ett ambitiöst inlägg till Obs!/KuIturkvarten i den svenska
radion. Men radion svarade aldrig och den sände aldrig ut mig i etern så vill jag vara
kulturtyckare får jag publicera mig i PALME-nytt. Jag tyckte jag fick till det så fint med
Edward Tylor och moral och rätt. Att ingen bryr sig om Sven Anér får jag uthärda, men
att ingen bryr sig om Estonias dödskamp känns mera svårsmält.
- No evidence whatsoever has been found - nehej. Nehej? Sven Anér
4/01:9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
