- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 2001 /
12

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12

PALME-nytt

Intervjua Öcalan i turkiskt fängelse
-är det allt rikskriminalen förmår?

När den svenska rikskriminalen sänder folk till Turkiet för att höra den numera
oskadliggjorde PKK-ledaren Abdullah Öcalan om hans synpunkter på Palmemordet
befinner sig denna rikskriminal uppenbarligen vid vägs ände. Detta har varit det sista
halmstråt - om ens ett halmstrå.

Utflykten till det turkiska fängelset ledde självfallet till absolut ingenting. Öcalans egen, möjligen av
turkiska myndigheter extra friserade, berättelse innebar ju att det var Öcalans förra fm som satt i centrum
-varför då inte höra henne? Allt vad Öcalan kunnat ha att säga måste ju betraktas som ”hearsay”, hörsägen,
har vi ju fått lära oss i alla de TV-deckare vi så flitigt betraktar. Nu sa Öcalan naturligtvis ingenting handfast
- jag ringer Gunnar Wall, dvs den som utförligast utrett PKK och inte minst Öcalan:

- Kan jag återge vad du skriver om Öcalan i ”Mörkläggning”?

- Visst, det går bra.

Då kommer det här, sidorna 122-123:

Efter militärkuppen i september 1980 tvingades PKK, liksom den
övriga vänstern i Turkiet, till nya underjordiska verksamhetsformer. Mer
effektivt än de flesta radikala oppositionella grupperingar - både turkiska
och kurdiska - lyckades man hävda sig mot förtrycket från regimen i
Ankara.

1 augusti 1984 inledde PKK gerillakamp med det uttalade syftet att
upprätta en kurdisk stat. Det var starten på ett blodigt inbördeskrig. Under de
första nio åren dödades omkring 6 000 människor, åtskilliga av dem civila.
När detta skrivs kan inget slut på konflikten skönjas, sannolikt är att
ytterligare tusentals människor kommer att falla offer för den.

Om PKK framgångsrikt lyckades höja den kurdiska upprorsfanan tycks
det dock ha skett till priset av en brutal regim i den egna organisationen.
Sedan PKK:s bildande har partiets samlande gestalt varit
generalsekreteraren Abdullah Öcalan. Opposition mot honom stavas i praktiken likadant
som förräderi och i partipropagandan får Öcalans bild personifiera både
själva befrielsekampen och den riktiga politiska linjen.

Under det tidiga 80-talet fanns dock en flygel i partiets centralkommitté
som satte sig upp mot Öcalan. Den slogs snabbt ner och dess anhängare
drevs ut ur partiet. I likhet med många andra politiskt aktiva kurder kom
ledarna för oppositionen att söka sig utomlands där det var lättare att
bedriva ideologiskt och organisatoriskt arbete. Tre av dem kom till Sverige:
Cetin Gungor, Enver Ata och Baki Karer. Två av dem blev mördade. Den
tredje, Karer, gick underjorden.

Vad rörde sig då konflikten mellan PKK-ledningen och oppositionen
om? För Kilinc och Candemir handlade det om folket mot förrädarna,
precis som det också framställts i olika PKK-publikationer.

Baki Karer målade närmast den motsatta bilden när han - under
beskydd av säpo - lät sig intervjuas i svensk press efter mordet i
Medborgarhuset. Han påstod exempelvis att det var den syriska hemliga polisen som
stod bakom PKK och att även den turkiska säkerhetstjänsten MIT ”hade ett
finger med i spelet”:

- Avsikten är att misskreditera kurdernas sak i Kurdistan och i väst.

Karer hävdade att PKK genom sina anfall på små arméposteringar var
”redskap förden turkiska militärjuntan” eftersom det ledde till repressalier
mot den kurdiska befolkningen. Han liknade PKK vid
Baader-Meinhof-ligan och hävdade att organisationen enbart bestod av ”50-60 beväpnade
medlemmar som utövar aktiv terrorism”.

4/01:12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:26:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmenytt/2001/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free