Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
13
Han själv och de andra avhopparna från organisationen hade slagits for
”en massorganisation med bas i fackföreningar och bostadsområden”.
Båda sidor har alltså anklagat varandra för att egentligen gå den
turkiska regimens ärenden. Sanningen behöver givetvis inte alls ligga
någonstans mitt emellan. Men man gör nog klokt i att lyssna på bägge
versionerna med en viss försiktighet.
Att PKK skulle sakna betydelse eller vara ett redskap för den turkiska
säkerhetstjänsten är påståenden vars orimlighet bara blivit tydligare allt
eftersom åren gått. I Europa, särskilt i Tyskland, har PKK:s
stödorganisationer-trots repressalier från myndigheterna - kunnat kalla till stora
politiska manifestationer som samlat tusentals kurder. Orsaken till partiets
attraktionskraft är förstås dess parollerom ett självständigt Kurdistan i
kombination med dess obestridliga militära framgångar. Samtidigt är det sant
att många kurder ser på PKK med skepsis, avsky eller rädsla på grund av
organisationens auktoritära och hänsynslösa metoder.
PKK-ledaren Abdullah Öcalan stationerade sig tidigt i Syriens
huvudstad Damaskus, på kort avstånd från partiets militära träningsläger i
Bekaa-daien i Libanon. Därmed finns förstås ett utrymme för att Syrien utövat ett
betydande inflytande på Öcalan. Men det är förvisso inte alls samma sak
som att den syriska hemliga polisen skulle stå bakom PKK.
Organisationen har nu i åtskilliga år visat sig kunna stå emot den
turkiska regimens envetna attacker. Det är ett faktum som inte låter sig
bortförklaras. Man kan förhålla sig kritisk till dess ideologi och praktik. Man
kan önska kurderna andra ledare. Men man kan inte utradera PKK:s
betydelse med besvärjelser.29
Det var alltså Öcalan då det begav sig. Hur ser du på Öcalan i dag, Gunnar Wall? Och på rikskrim och
Öcalan?
- Ja, till att böija med tror jag inte att Turkiet i dag skulle vara särskilt intresserat av Palmemordet, men
vill svenskarna höra Öcalan så går det väl för sig. Öcalan kan ju inte gärna avrättas, eftersom Turkiet då
aldrig kommer in i EU, och kanske insläppandet av poliser från Sverige kan ha trötts fungera som en vänlig
gest till EU och dess nuvarande ordförandeland.
Och varför Öcalan så ivrigt pekar ut sin förra fru? Ja, uppenbarligen befinner de sig i dag i olika
PKK-fraktioner, varför lite trakasseri kan ha känts lämpligt och opportunt.
- Att rikskrim just nu far till Turkiet?
- En markering att någonting händer, säger Gunnar Wall, som har mycket svårt att tänka sig att rikskrim
verkligen någon gång trott på det här uppslaget. Men Öcalan har ju för Palmeutredama alltid varit det stora
spöket, och när de nu får honom på en bricka så varför inte begagna sig av tillfället. Jag frågade en gång
Ölvebro om de inte tänkte fara ner och höra Öcalan, det var vid ett tillfälle då Öcalan var på fri fot
någonstans nere i främre Asien. Men Ölvebro antydde att något sådant inte var aktuellt; det kunde vara
farligt...
Så långt Gunnar Wall och det klena halmstråt Öcalan. Om PALME-nytts redaktör får tillägga något, ur
egen fatabur, skulle det väl vara ett ytterligare understrykande av denna polisiära turkiska resas
egendomlighet. Redan vittnen, som säger sig ha sett något eller säger sig veta något, får ju alltid betraktas
med ett stort mått av skepsis, medan vittnen som berättar spännande saker om andra vittnen befinner sig
så långt ut på trovärdighetsskalan att de hamnar utanför kartkanten.
Men, för all del: det var ju just den här typen av vittnen, med kompletterande ”karaktärsvittnen”, som var
tänkta att defilera inför högsta domstolen när Jan Danielsson totade ihop sin redan herostratiskt ryktbara
resningsansökan beträffande Christer Pettersson: vaga och sorgliga gestalter, knappt identifierbara, efter
tretton år uppväckta ur sin dvala, återkommande att berätta spännande saker om hur det pangades kring
Brunkebergsåsen när det begav sig, men som de lustigt nog inte förrän nu kommit på att de borde berätta.
Ibland leder mig Palmeutredamas torftiga reflexrörelser till att tro att utredarna faktiskt vet betydligt mer
om mordet på en statsminister än vad de vill låtsas om. Döljer de en sanning de tror sig ha utrönt därför att
denna sanning inte passar, inte platsar i dagens Svedala? Är det därför de tar till Öcalans frånskilda fru och i
tretton år dödstysta vittnen? Jag tror att Palmeutredama har en tanke. Om än vag. Sven Anér
4/01:13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
