- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 2001 /
20

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RÅ att inte släppa den av mig RÅ-anmälda Ines
Uusmann, och som sänt mig Stockholmspolisens
förhör med Rolf Sörman. Det var Sörman som
morgonen den 29 september 1994 fick besked av
tjänstgörande nattsköterska att Avo Piht fanns
samtidigt intagen på Åbo
universitetscentralsjukhus, men I detta
Stockholmsförhör förhör finns alltså inte en rad om
Avo Piht i Åbo.

Då är jag framme vid några frågor:

1 Vore det över huvud taget tänkbart att den
svenska överheten, inklusive vartenda levande
medium, i något annat ämne, någon annan
situation, skulle kunna uppträda på tillnärmelsevis
ett sätt som detta? Alltså att ta emot hur många
anklagelser som helst från en frilansjournalist, ta
emot hur mycket ovedersäglig dokumentation som
helst ur de egna myndighetsarkiven - utan att
reagera på annat sätt än att inte svara på tilltal?

2 Hur är det möjligt, eller ens tänkbart, att t ex
Expressen skulle kunna missa det här scoopet:

Två vackra unga tvillingsystrar från
Estonias danscabaret är spårlöst försvunna
från Estonias förlisning trots att vittnen
uppger att de räddats!

Expressen skulle i normalfallet ha reagerat i sin
publicistiska ryggmärg och en nyhetschef skulle ha
rutit: ta fram bilder på tjejerna, intervjua
föräldrarna, hör med polisen, hör med alla
nyhetsbyråer och radiostationer i Estland, hör med
Interpol - osv. Men ingenting av detta sker, utan
tvärtom det motsatta. När jag försöker approchera
Expressen, med dokument och mössa i hand, får
jag över huvud taget inget svar. När jag skickar
formella programförslag till SVT och SR får jag
aldrig, trots påstötningar varje månad, något svar,
när jag skriver till Borgnäs på Striptease eller Lena
Mellin på AB eller Jan Scherman på TV 4 får jag
inget svar, när jag sänder debattartiklar till de stora
allvisa dagliga tidningarna får jag inget svar och inte
ens mina egna artiklar i retur; de är kanske redan
strimlade.

3 Jag har ju (varför har jag det?) faktiskt levat i
denna värld sedan 1947, och jag har tidvis älskat
den (en kort period trodde jag mig älska huset
Bonnier). Jag trodde att jag kunde den här
världen, jag trodde att jag kunde förutse reaktioner.
Inför Estonia står jag häpen. Naturligtvis söker jag
en förklaring - och den förklaringen kan endast bli
en enda:

Ett pactum turpe, ett nesligt avtal, råder mellan
makt och media, ett pactum som inte får brytas. Det
har knappast brutits. Klarspråk i ljudradion, som
låtit någon gång, har just ingen status, producerat
av allmoge (Malmö) med allmoge för allmoge,
glöm det. Ingen kommenterar ett Klarspråksinslag,
allra minst Klarspråk självt.

4 Hur ser då detta pactum turpe ut? Vad ligger
bakom, till att börja med? Bakom måste ligga ett
avsiktligt brott, en avsiktlig förbrytelse, som är av
så allvarlig karaktär att inte minst lilla bit får
avslöjas ty ett avslöjande leder in i Gehenna. Och
bara makten kan känna sig säker på att medierna
inte tänker sätta något krokben så är ju faran över!
Så enkelt är det. Rosenbad avslöjar inte sig själv.
Det är mediers jobb. Är medier tysta händer
ingenting.

Medier som vill göra någonting, hederligt, rejält
undersökande kan uträtta storverk; det är det de är
till för. Watergate, avslöjandet av Kohl, avslöjandet
i dag av Chirac, Vilhelm Mobergs avslöjande för
femtio år sedan av rådman Lundquist - allt detta är
fjädrar i hatten på orädda medier, orädda
journalister. Men denna oräddhet finns i dag inte i
Estoniaaffären. Naturligtvis kan jag få en tår i
ögonvrån; personerna jag söker är ju kolleger,
värmer. Som jag trodde att jag kände. Borgnäs,
Scherman, Lena Mellin. Och andra, lika otroligt
hala och tysta: Bosse Holmström, Joachim Bemer,
Staffan Thorsell, Hans Bergström, Nils Schwartz
-you name them. Gunnar Fredriksson på
Aftonbladet, som jag hörde i ett radioprogram i
dag, blev tvärilsken på mig för något halvår sedan
och skickade tillbaka min dokumentation med ett
förtömat brev; detta att få sina egna papper slängda
tillbaka i ansiktet är den ultimata förolämpningen.

5 Ja, jag gråter över mig själv, kanske. Men i så
fall är det en ställföreträdande gråt. Är empati
förbjuden i dag? Är det förbjudet att se vidden av
makarna Veides tragik, av deras skärseld: lever
Hannely och Hanka-Hannika, lever de?

Den empatin skulle jag kunna skrika ut över
gator och torg, men ingen skulle lyssna, i vaije fall
ingen förbipasserande journalist. Fast
PALME-nytts trogna prenumeranter lyssnar. Tänker,
funderar, ilsknar till. Och ber mig fortsätta.
Prenumeranten på Tenerife anmodar mig på sin
postgirotalong att hålla ut.

6 Framåt då? Vad gör vi, vad gör jag framåt? Jag
vet ärligt talat inte. Vad gjorde en östtysk med sin
empati? Vad gjorde advokaten i Celle, som var min
sommarpappa 1937, med sönerna i Hitler Jugend
och dottern, som kallades Schwesterchen, i Bund
Deutscher Mädel? Inte ett skapande grand,
naturligtvis.

Går resterna av svensk demokrati i graven med
Estonia, i strömvirveln ned mot Estonia?

Jag har skrivit till Interpol i Tallinn och frågat vad
det är för ”witnesses” de hänvisar till när de talar
om bevis för Pihts räddning; tills vidare ett
halmstrå. Liksom, möjligen möjligen, Tomas
Lindstrand.

14.7.2001. Sven Anér

PALME-nytt-böckerna

nr 1-8, 1993-2000 kan
nu beställas! 149:- per
bok, 1 000:- för alla åtta!
Postgiro 75 05 55-5.

7/01:20

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:26:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmenytt/2001/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free