- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 2001 /
19

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PALME-nytt

Jag känner ett

behov

av att sammanfatta Estonia-

situationen som jag ser den just nu. Jag är
övertygad om att Sverige aldrig upplevt något
liknande.

Ett av de vanligaste motargumenten som brukar
vändas mot mig är att jag ser spöken där inga finns,
att egendomligheter är slumpberoende - att
ingenting är farligt, som vi brukar säga till våra
bam. Och bambam.

Jag försöker nu hitta en bra utgångspunkt, och
jag väljer då den dåvarande
kommunikationsministern och Estonaiaansvariga
Ines Uusmann.

I september 1996 får Göran Persson ett
dramatiskt, långt brev från Sirje Piht där denna
maka till kaptenen Avo Piht närmast bönfaller den
svenske statsministern om hjälp. Göran Persson
svarar aldrig Sirje Piht utan lämnar över brevet till
Ines Uusmann, antagligen med kortfattade men
mycket klara instruktioner: avfärda, avspisa Sirje
Piht!

Uusmann begär så småningom ett
beslutsunderlag från rikskriminalen, men hon vet
förstås i förväg vad där kommer att stå: inga av de
här besättningsmedlemmarna har räddats, alla är
omkomna. När brevet sänds har Sirje Piht väntat i
tio månader på ett svar från Göran Persson. I stället
får hon en oförsynt skrivelse från en underhuggare.

Vad fanns det då för information tillgänglig hos
rikskrim och på Rosenbad? Jag bortser nu från den
sekreta info som den svenska överheten självfallet
haft tillgång till, sedan en tidpunkt före
förlisningen. Jag håller mig till det öppna - eller i
varje fall tillgängliga - som då, 1996-97, farms i de
åtminstone formellt öppna arkiven.

Ja, där har ju funnits, som jag visat i
Estonia-portföljen, klar och koncis och delvis mycket
avslöjande information. Från första stund. Jag
väljer några exempel:

o Den ”compiled list” som den svenske
ambassadören i Tallinn, Lars Grundberg, redan den
29 september 1994 faxade till UD, med minst sju
av de namn som jag sedermera aktualiserat: Piht,
Miiiir, systrarna Veide, maskinchefen Leiger och ett
par till. Rimligen är det så här att vi behöver en
svensk utlandsrepresentation för att dess
företrädare, på plats i Hotaheiti eller Tallinn, ska
kunna ta fram ett eget material som de ska kunna
skicka till Arvfurstens palats, och där hemma ska
UD veta att det här är ett korrekt och sanningsenligt
material, framtaget av en ambassadör som vi litar
på; rimligen måste förtroendet mellan UD och dess
ambassadörer vara totalt, annars behövs de inte.

Jag kan jämföra med alla de gånger jag själv farms
som utsänd medarbetare för Dagens Nyheter, till
Gnesta eller Hotaheiti. Jag sändes inte i första hand
därför att jag möjligen skrev bättre svenska än TT
eller lokalkorrespondenten utan därför att jag var
anställd för att min redaktionschef skulle kunna lita

på mig; det var en röd tråd. ”När du har lämnat din "
text, Anér, slänger vi TT.” DN litade på mig.

Men Grundbergs ”compiled list” har, så vitt jag
kan förstå, direkt hamnat i UD:s arkiv. Ingen har
läst den, i vaije fall har ingen brytt sig om den
-förrän jag, sex och ett halvt år efteråt, lyckas slita
fram den från UD:s arkiv, med en månads
fördröjning.

Hur viktig är då Grundbergs lista? Talar den ändå
inte bara om estländare? Vad behöver svenska UD
bry sig om döda eller levande estländare?

Häng kvar vid den frågan ett tag.

o Den ytterst officiella lista som den 30
september 1994 upprättades av den statliga estniska
kriskommissionen och som, nära två dar efter
Grundberg, upptar precis samma estniska
besättningsmän som räddade, minst 7 stycken
(namnen går lite om lott).

Men den listan har Rosenbad inte haft? Själv har
jag inte fått den från UD utan först från Jutta Rabe
-hela listan - och sen i Tallinn, hos BNS, där jag
kopierade upp några sidor. I år har ju dock UD tagit
del av stora delar av den här dokumentationen
-utan att röra en fena.

UD och Rosenbad struntar alltså totalt i en
dokumentation som presenterats av den estniska
statliga kriskommissionen, som tycks vara en
”standing commission”, redo att träda i tjänst så fort
det kärvar till sig, t ex med en fartygskatastrof med
bortåt tusen döda. Men denna krislista har, om jag
går efter mitt kalendarium, varken Grandberg eller
UD i Stockholm fått - varför skickades den inte av
Estlands regering till Sveriges regering? En mörk
fråga?.

Och till frågan: ska Sverige bry sig om
estländare? Ja men det är ju det som Ines Usmann
gör, eller låtsas göra. Hon låtsas hysa djup
medkänsla med estniska anhöriga för att estländare
försvunnit. Estlands sak är vår - det är ju det Ines
Uusmann säger. Och naturligtvis vet både hon och
Göran Persson att det farliga i denna affär, allt det
farliga, måste förtigas, tystas, smusslas undan,
vispas över med en förljugen haverikommission
och med en Peter Öm, som i sin analysgrupp sällan
letade efter fakta men arrangerade desto fler tysta
minuter.

o Den likaledes mycket officiella lista

som DVI-enheten vid centralkriminalpolisen i
Vanda, Helsingfors, Göran Wennqvist, i juni 1995
skickade över till, antagligen, rikskriminal polisen i
Stockholm; enligt besked till mig utan ens ett
följebrev!

På denna lista finns alltså Piht och de andra inte
med som räddade, men i stället som i högsta grad
döda. För när listan kom till rikskrim på
Kungsholmen stod runristare redo på Djurgården i
Stockholm för att hugga in namnen i den evärdliga
graniten: Piht, Avo. Veide, Hannely.

Ingen har ifrågasatt dessa namn i granit, inte
förrän jag böljat riva i saken, och ingen på
ansvarigt håll vill höra talas om vad det är jag
försöker utreda - ingen utom möjligen
chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som tycks be

7/01:19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:26:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmenytt/2001/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free