- Project Runeberg -  Palme-nytt-boken / 2001 /
13

(1993-2001) Author: Sven Anér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

13

och det är således inte möjligt att granska denna
hantering utan genomgång av alla hos
säkerhetspolisen förekommande person- och
sakakter. Någon sådan genomgång har vi (av
naturliga skäl) inte kunnat göra.

Läs detta en gång till, gärna efter att först ha
studerat denna komprimerade bruksanvisning: Säk
visar inte sitt arkiv annat än de delar Säk har lust
till, och den lusten är nära nog obefintlig. Vilka
förfrågningar som kommit från den ”öppna”
Palmeutredningen till Säk tänker Säk inte berätta
om, och inte om svaren heller, i den mån sådana
getts. För här är det reglat med sjutillhållarlås, och
även statliga kommissioner får göra halt vid
järnporten!

Redan detta att den - i så många avseenden
-stackars Palmeutredningen har fått finna sig i att
-till nöds - endast få ut sådana texter som den kunnat
precisera. Men hur ska den kunna precisera om den
inte vet vad som finns bakom järnporten? Det blir ju
ett tämligen klockrent moment 22: - Vad vill ni ha?
-Vi vet inte vad ni har. - Ja, då kan ni ju inte få
någonting.

Jag kan lätt applicera detta dilemma på egna
erfarenheter i byråkratiska djungler

- Vad vill du ha, Sven? - Något som hände den
27 mars 1989. - Så kan vi inte leta. Du måste
precisera! - Ja, 27 mars 19...

Moment 22.

Jag är nu, efter visst snirklande, framme vid ett par
av kardinalfelen med denna kommission och med
detta betänkande, dvs anledningen till detta försök
till analys av en litterär produkt som, trots sin
relativa ungdom, är dödare än all vitterhet jag
känner eller kan tänka mig.

Vem läser dessa ordmassor på vilka nyss ett
stilprov getts: stelt, i allmänhet korrekt kommaterat,
en normalprosa snuddande vid kanslistilen ovanför,
en antydd arrogans maskerad till saklighet? Ingen.
Ingen i dag (när katten Pia leker med tangenterna g
och h och j och tycker att jag kunde ägna mig åt
något roligare än hr Axberger) och ingen för drygt
två år sedan. Betänkandet är aldrig på ens antydan
till ett genomgripande sätt kommenterat i media eller
i den mera undanskymda juridiska facklitteraturen,
det är inte ens kommenterat av det
justitiedepartement som beordrade dess tillkomst.
Ingen har läst det? Så är det nog, nästan.

Det slår mig att en säkrare syssla än författandet
av statliga betänkanden knappast finns. Det går att
skriva nära nog hur kort som helst eller hur långt
(gärna!) som helst. Det går att skriva om praktiskt
taget vad som helst, och det går att påstå att vad
som helst faller utanför betänkandets ram. Och det
går, som i det aktuella fallet, att som författare av ett
betänkande, innan dess trycksvärta torkat, lämna
kommissionslokalema med dörrar svängande, för
att aldrig återkomma, aldrig svara i telefon, aldrig
svara på brev - jag sökte Axberger under några
sommarveckor 1999 med viss frenesi innan jag
tvangs övergå till mera matnyttiga sysselsättningar.

Axberger skrev aldrig en rad om sitt chef-

d’æuvre, och Mats Bergstrand bad honom aldrig
skriva på DN Debatt. Mord är död, och mordets
text, som aldrig når fram, är mycket död.

Ett par kardinalfel, nämnde jag:

1 Kommissionen fick ju aldrig se allting. Om
kommissionen inte fick se just det papper där
gärningsmannen funnits specificerad, hur ska då
kommissionen över huvud taget ha kunnat göra ett
vettigt jobb?

Över detta dystra förhållande fäller kommissionen
visserligen en och annan tår, men aldrig någonsin
att den övervägde att gå tillbaka till sin
justitieminister (nu får jag tänka? Freivalds?) och

säga:

- Sorry, men det här klarar vi inte av. Vi får inte se
alla papper, hur ska vi då kunna granska?

Men så enkelt går det till endast i Kejsarens nya
kläder, inte inom ett sådant under av byråkratisk
lydnad som en statlig kommission anser sig böra
utgöra.

Så kommissionen knagglade vidare utanför
järnporten, men det är inte känt att dess
socialdemokratiskt mycket etablerade ordförande
Lars Eric Ericsson någonsin antechambrerade på
justitie och beklagade sig över sin moment
22-situtation. Nej: han blev aldrig informerad om det
material han skulle granska - men granskade gjorde
han.

2 Kommissionen fick aldrig se de
vittnesuppgifter och spaningsrapporter och annat
spännande material som fanns - och finns - inom
den ”öppna” Palmeutredningen men som dessa
Palmeutredare inte visade upp, inte någonsin hade
tänkt sig att visa upp.

Hemligt material inom Palmeutredningen, hemligt
även för offentliga granskare? O ja. Det behövs inte
särskilt mycket av journalistiskt arbete innan
reportem i fråga (i mitt fall en tämligen ålderstigen
sådan) upptäcker spåren av hemligheters hemlighet,
i ett outforskat ingenmansland.

Jag säger spår, för det ligger i sakens natur att jag
inte påträffar de faktiska dokumenten. Men det går
att komma långt med vanlig enkel slutledning. Om
vittnet X befinner sig på ett antal intressanta platser
i City mordnatten och noteras i, numera offentliga,
förundersökningsprotokoll, hur kan då denne - eller
denna - X försvinna genom Palmeutredamas
falluckor när situationer uppstår som gör X än mer
aktuell än han eller hon tett sig vid första anblicken?

Hr X blivit för ”farlig”? Passar X sällsynt illa
samman med Christer Pettersson, vars uppdykande
hösten 1988 ledde till en utrensning i pärmarna i
klass med Leninbibliotekets när det begav sig i
Nikita-tid?

3 Kommissionen fick sannerligen inte se de
Säk-dokument som inte ens Palmeutredama någosin
fick se. Axberger ger en skönmålning av Säks
verksamhet inom denna Sveriges största mordaffär
där han, Axberger, närmast ger intrycket av att Säk
egentligen aldrig fanns med på någon barrikad; en
rörande beskrivning:

11/01:13

PALME-nytt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:26:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/palmenytt/2001/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free