Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PALME-nytt
Vittnet Ulla, mitt i centrum,
som aldrig får glömmas bort!
Det var Lars Borgnäs på ljudradions
Kanalen, P 1, som först presenterade
vittnet Ulla för den svenska allmänheten
-och Ulla kom för att stanna. Hennes
berättelse är konkret, aldrig på någon
viktig punkt ändrad.
Berättelsen är aldrig dementerad av polis och
åklagare. Den är tillsnitsad, lite grann, och den är
naggad i kanten, men grundinformationen består:
Ulla såg vid 20.30-tiden mordkvällen två män
-med walkie-talkie på Gamla Stans T-banestation
och i den närliggande Schönfeldts gränd.
Och den grundinformationen har från första stund
irriterat åklagare och Palmeutredare och
säkerhetspolis. Evinnerliga försök har gjorts av
Palmeåklagaren Jörgen Almblad (se särskild
artikel!) och av Hans Ölvebro och av olika
informatörer som Ingvar Eriksson (ett namn som
förklingar i forntiden!) och Åke Röst vid rikskrim,
ännu närvarande: går det inte att glömma Ulla? Svar
nej.
PALME-nytt återger nu den första
Ulla-versionen, den som Lars Borgnäs presenterade i
Kanalen den 20.9.1989 (Ulla hade fått ett annat
förnamn då). Texten är tämligen utförlig men
samtidigt koncis och koncentrerad. Så här lyder
den; det är viktigt att ha den i minne:
Hon kom från sitt arbete
Det gäller vittnet Ulla som såg två
walkie-talkie-män vid Gamla Stans tunnelbanestation tidigare på
kvällen. Hon är i 50-årsåldem, hon arbetar på ett
tidningsföretag. Hon kom från sitt arbete med
tunnelbanan till Gamla Stan ungefär halv nio på
mordkvällen. Det var i den vevan då Olof och
Lisbeth Palme lämnade sin lägenhet inne i Gamla
Stan för att gå just till den här tunnelbanestationen
och åka till bion.
Inga såg, när hon klev av tåget, en man på
perrongen som stod ensam och pratade i vad hon
uppfattade som en radio. Han hade en antenn
uppstickande vid halslinningen. Han var i
45-50-årsåldem, klädd i en längre rock, lite tunnhårig.
Han stod och tittade bort mot den andra norrgående
perrongen. Sen gick Ulla ut från tunnelbanan och
ner i Gamla Stan. Just när hon kom in i gränden,
Schönfeldts gränd, dök det upp en annan man som
sprang och ställde sig längst ner i gränden med
uppsikt bakifrån över tunnelbaneentrén. Och hans
radioapparat, den som han höll i handen, den såg
Ulla mycket tydligt; hon har beskrivit den med
knappsats och allting. För polisen.
Trovärdig
Den här mannen var kring 40, lite fet eller grov,
rödblond. Och efter mordet på Olof Palme berättade
Ulla om de här två männen för en bekant till henne,
en poliskommissarie, och han, som tycker att Ulla
12/01
är en trovärdig person, han meddelade
Palmeutredarna om det här.
Sen kom två utredare till Ulla och förhörde henne
på platsen om det här, och hon berättade vad hon
hade sett. En tid därefter ringde en av utredarna,
och hon berättade vad hon hade sett. En tid därefter
ringde en av utredarna upp henne och sa att hon
kunde glömma alltihop, man hade hittat de här
personerna. Det var ett par civilklädda
narkotikapoliser, sa utredarna.
Men nu har jag tagit reda på (fortsätter Lars
Borgnäs) vilka de här civilklädda polismännen var
som utredarna anser att Ulla har sett. Det var två
polismän från Södermalms vaktdistrikt som heter
Mikael Larsson och Claes Björklund. Som den här
kvällen hade varit bl a och bevakat skinheads
rörelser på Söder och i Gamla Stan.
Och nu har jag kontaktat Mikael Larsson och
Claes Björklund; båda är f ö i - eller dom var i
25-årsåldem vid det här tillfället
Claes: Ej ordentligt förhörd
Claes för sin del, Claes Björklund, han säger att
han aldrig blev ordentligt förhörd, det kom
någonting emellan, men han fick i efterhand höra att
det var klart och han kunde glömma det. Men
Mikeal Larsson kom på förhör, hos Säpo. Och så
här har han berättat för Kanalen om det förhöret. Vi
läser upp hans berättelse:
Ja, jag var där på förhör uppe hos Säpo. Det var
tre Säpo-killar som förhörde mig, och jag fick
berätta vad vi hade gjort där på Gamla Stans
tunnelbana, Claes och jag. Och, ja, jag förstod att
det var nog mig hon skulle ha sett där, fast jag höll
på att skratta på mig när dom sa hur hon hade
beskrivit mig: att jag skulle vara tunnhårig och i
50-årsåldern. Och fet - jag menar, jag var 26 år då och
såg inte äldre ut än så. Och fet, det kan man ju
knappast säga att jag är. Och Claes är ju ännu
smalare än jag. Men jag förstod att hon, det där
vittnet, det var en ”bag-lady", en sån där som går
och rotar i papperskorgar, det var vad jag fick höra
där på Säpo.
Vi hade ett säkerhetsavstånd på 50 meter
Vem det var som stod i Schönfeldts gränd? Ja, det
har jag inte hört talas om. Nej, det kan inte ha varit
någon av oss, för vi var aldrig utom synhåll för
varandra. Och dessutom har vi ett säkerhetsavstånd
mellan oss på max 50 meter. För det är reglerna.
Och dessutom hade inte Claes någon radio den där
kvällen, det var jag. Det var jag som hade radio.
För jag höll kontakt med en annan patrull, en
uniformerad som var borta vid Slussen. Nej, Claes
hade ingen radio.
Vad vi hade för kläder? Ja, jag vet att jag hade en
turkosblå dunjacka, och Claes, ja han hade en kort
mockajacka, tror jag. Vad gäller tiden så fick jag
aldrig veta där på Säpo när den där kvinnan skulle
ha gjort sin iakttagelse,jag bara berättade vad vi
hade gjort. Och jag vet att vi missade Palme precis
när han kom till tunnelbanan, för det räknade dom
: 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
