Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nära sammanhänga, yttra några ord med afseende härpå. Vi
utgå härvid ifrån begreppet Organism: en totalitet hvarest
hvarje del i sig innehåller det hela och alla de öfriga delarna.
I den ändliga verlden kan en sådan det helas och delarnad
ömsesidiga immanens ej förekomma, emedan delarna, såvida som
de äro i rummet, ömsesidigt utesluta hvarandra. Immanensen
kan således här blott manifestera sig genom en delarnas
successiva öfvergång i hvarandra. Så t. ex. äro växtens och
djurets organer utom hvarandra i rummet, men till sitt väsende
immanenta i hvarandra; denna deras immanens manifesterar sig
genom safternas och blodets omlopp. Just derföre är rörelsen
ett nödvändigt vilkor för allt lif, åtminstone i den ändliga
verlden. Häraf är klart, att vi i den sinnliga rörelsen hafva att
åtskilja ett väsendtligt moment, som är den ofvannämnda
or-ganemas ömsesidiga immanens uti hvarandra, och ett pheno-*
menelt, som är sjelfva den tidliga successionen. Uti det Ab^
soluta är yttreheten, och dermed äfven rörelsens phenomenella
sida upphäfd; men den väsendtliga sidan (organernas ömsesidiga
immanens) qvarstår. Vill man nu invända, att denna imma-*
nens ej är någon (sinnlig) rörelse, så må det medgifvas; men
den är likaså litet någon sinnlig hvila. Ty hvila eller stilla-?
stående är i sinnlig betydelse detsamma, som ömsesidig
likgiltighet mellan delarna. A andra sidan kan med samma rätt
sägas, att denna immanens, såsom innehållande det substantiv
ella såväl uti den sinnliga rörelsen som i den sinnliga hvilan,
är på en gång rörelse och hvila, båda i absolut betydelse. Vi
medgifva således Prof. R—s yttrande1), att rörelsen såsom
absolut blir identisk med sin motsats. Just detta är äfven
Schellings och Hegels åsigt; men denna åsigt innehåller, såsom
vi här sökt visa, alldeles icke någon orimlighet, utan tvärtom
den högsta sanning, om den blott rätt begripes. Den absoluta
Anden är ej en död substans, likgiltig för åtskillnaden och
bestämningarna, utan bestämmer och åtskiljer sig sjelf, men är
uti denna åtskillnad evigt identisk med sig. Frågar man nu
T 1 –
1) S. 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
