Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184]
Att oförtöfvadt frigöra den italienska
frågan från alla revolutionära förbindelser,
hvilka kompromettera den, äfvensom från alla
hotelser om territoriala omstöpningar, hvilka
inveckla i stället för att förenkla den, att
bringa densamma till den enda punkt, i
hvilken den egentligen består, det vill säga
det utländska herraväldet, — detta är den
sanna politiken för Piemont och för Italien.
Och det är den sannaste, den fruktbaraste
politik från tre olika betraktelsesidor:
emedan den iir förenlig med olikheten i
situationer och intressen på andra sidan
Alperna; emedan den gifver Italiens sak
karakteren af en ädelsinnad och odödlig
åter-fordran af nationel sjelfständighet; och
slutligen emedan den är den mest praktiska,
den mest utförbara i Europas allmänna
situation. Så länge man icke vill annat än
bestrida Österrikes öfvervälde på andra
sidan Alperna och sätta en nationel regering
i stället för en utländsk i norra Italien,
hvad kan England säga deremot? Det har
alltid högljudt uppmuntrat de italienska
agitationerna; dess sympathier för halföns
nationella emancipation äro kända af hvar
man. England anser sig väl icke alltid
bundet af antecedentier, men det må dock
anföras, att lörd Palmerston år 1848 icke
tvekade att uttala sig för nödvändigheten
af Österrikes afträdande från sitt välde i
Italien, och i förutseende af ett allmänare
krig yttrade han i en depesch af d. 9 Okt.
1848: "Så benägna de med Österrike
förbundna och i vänskapligt förhållande stående
makter också skulle vara att lemna det
sitt understöd, om det funne sig hotadt i
sin egna och rättmätiga ställning i
Tyskland, så iir i afseende å dess anspråk att
pålägga Italienarne sitt ok känslan af det
orättvisa i dessa anspråk «å allmän, att
den kunde ha till följd att i händelse af
krig Österrike blefve lemnadt med ganska
ringa hjelp . . Och kan Preussen vara
systematiskt fiendtligt einot en nationel
lösning af den italienska frågan ? Kabinetterna
i Wien och Berlin äro för närvarande
kanske närmare förbundna än någonsin. Men
skulle likväl Preussen kunna gå så långt,
som till att garantera Österrike
besittningen af sina italienska provinser under alla
eventualiteter? Hvad angår Ryssland, så
är klart, att det icke kan med afviga ögon
betrakta en störing af Österrikes makt i
Italien. Skulle Ryssland komma att
blifva någons allierade, så blefve det snarare
Piemonts.
Det enda som kunde åstadkomma
trassel i saken, vore om Frankrike skulle
intervenera i Italien i afsigt att förstora sig
sjelf. Då förändras frågans utseende:
England och Preussen närma sig Österrike,
och dessa bidande nentraliteter blifva
aktiva allianser. Men Frankrike kan icke söka
någon förstoring på andra sidan Alperna.
Frankrike sträfvar icke efter annat i
Italien, än inflytande. Men, kan man fråga1,
är det då i dess intresse att vid sina
portar, hinsidan Alperna, se uppstå ett annat
Preussen af tio miljoner menniskor, som
kan skapa nya bekymmer? Dessa farhågor
kunna dock icke gerna förminska Frankrikes
sympathier, just derföre att dess intresse
icke ligger i att ega öfvervälde i Italien,
utan endast inflytande. Om man också
icke tillerkänner de moderna theorierna om
folkstammarne absolut giltighet, så får man
dock ej förbise ett faktum, nemligen
tillvaron af bela denna latinska folkstam, hvars
hufvud Frankrike är. Det är icke endast
genom öfverlägsenhcten i sin styrka och genom
sitt geografiska läge, som det utöfvar ett
välde öfver det. södra Europa, det är framförallt
genom sina idéer. Så länge det har sina
idéer, behöfver det icke frukta att förlora
sin betydelse i verlden, och behöfver det
icke med. afund betrakta en uppstående
norditaliensk- stat. Det är i moraliskt och
intellektuelt afseende en naturlig förmedlare
emellan de sydliga folkstammarne och det
öfriga Europa, och bildandet af ett italienskt
konungarike skulle ingenting förändra i
denna sakernas allmänna ställning. En följd
deraf vore blött, att Frankrike mera än
någonsin skulle känna sig förbundet att
sluta sig till friheten , för att ständigt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
