Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
Från kriget*
FöJjande lifliga korrespondens till
tidningen Constitutionnel innehåller den första
skildring från det stora slaget vid Magenta,
som ännu hunnit hit. Den är skrifven i
Novara d. i Juni, samma dag slaget stod.
Affären viel Turbigo (dagen förut) skall ha varit
särdeles hedrande für gardets voltigörer, hvilka hade
funnit framför sig en talrik fiende pä en lor dem
ganska gynnsam terräng. Anfallet har varit lifligt,
oeh en kanon har stannat i värt väld. Man berättar
att den pä sätt oeh vis blifvit tagen af
artilleri-generalen Augé, hörande till divisionen Camou. Derom
följande detaljer.
En af våra k an o nor hade blifvit riktad emot ett
österrikiskt batteri. Den laddas genast, oeh kulan,
som den slungar ifrån sig, slår ned midtibland en
österrikisk kanonservis. Flera man falla; officeren,
som kommenderar kanonen, blir sjelf dödad, och de
återstående artilleristerne göra sig färdige att lly med
ammunitionskistan och kanonen, som de icke ha tid
att ladda ånyo. Men de förekommas af general
Auge och officerarne af hans stab. Desse springa fram
med sabelu i handen, de rusa öfver de fiendtlige
artilleristerne, kullkasta dem under hästfötterna, och
taga bäde kanonen och soldaterne. Denna lysande
bragd hade blifvit bemärkt af våra soldater, och
general Augé har fatt emottaga en af dessa hyllningar,
som utgöra officerens mest afundsvärda belöning pä
slagfältet.
Man säger att general Niels korps passerat bron
vid Buffalora utan att ha mött motstånd. Fienden
skall ha försökt att spränga bron i luften: men när
våra trupper anlände dit, ha de funnit den endast
obetydligt skadad. Sålunda ha kavalleriet och
artilleriet utan hinder kunnat komma öfver pä andra
stranden af Ticino, och fienden har icke visat .sig
förrän vid Magenta. Der har man råkat i en
allvarsam affär, hvars slutliga resultat jag beklagligtvis
ännu icke känner. General Mac Mahon, chef för
de korpsen, sammansatt af trupper komna ifrån
Afrika, och hvilken utgjorde franska arméens högra
flygel, har första gången varit i elden.
Man berättar, att turco’ernes *) anfall pä Magenta
på sätt och vis varit ett motstycke till affären vid
Montebello och öfverrumplingen vid Palestro. De
infödde skarpskyttarne ha haft sin tur liksom
divisionen Foreys linietrupper och zuaverne af 3:dje
regimentet. Fienden har befunnit sig framför dem i be-
*) Infödde afrikanske soldater.
tydlig styrka och skyddad bakom sina kanoner. Lik
som vid Palestro ha våra officerares första rop:
framåt marsch! blifvit besvarade med kartescher; men
kastescherna ha gått öfver turco’ernes hufvuden, och
alla, kastande sig liksom lössläppta tigrar öfver de
Österrikiska lederna, skreko de redan: Victoire! förrän
de aflossat sina gevär.
Ett ögonvittne berättar mig, att detta anfall
erbjudit det sällsammaste och pä en gäng förfärligaste
skådespel. Skarpskyttarne sprungo icke; en del kröpo
slingrande fram liksom dessa Coopers vildar, hvilka
gripa uti sin fiende innan han hunnit göra en enda
röielse; andra hoppade fram pä fältet under skri och
tjut, och föllo öfver de förskräckte österrikarne,
huggande omkring sig åt alla sidor, med bajonetten,
med kolfven, utan barmhertighet och utan pardon.
Man hade snart det förfärligaste handgemäng. Iva
nonens dän öfverröstades af rop af en vild harmoni,
som hvarken voro segersånger eller döende* och
särades klagoljud. Våra soldater uppeggade hvarandra;
alla de svordomar, som Mahomets språk har att bjuda
pä, återskallade från hundrade isolerade grupper, der
man såg en turco kämpa emot tre eller fyra
österrikare. Officerarnes rop besvarades af trumman och
trumpeten, och man märkte allt efter litet svärmar
af fiendtliga soldater, som bortkastade sina vapen,
frigjorde sig frän sina renslar, och vräkte sig i diken
ocli gropar, för att undkomma sina motståndares
förföljelse.
När striden upphört, hade man ett icke mindre
sällsamt skådespel. De fanatiserade segrarne rullade
sig på marken, och som om någon afrikansk
krigssäng, kommen frän andra sidan Medelhafvet, hade
nått deras öron, utförde de ursinniga danser och
utstötte skrattsalvor, som kunde förskräcka deras
vapenbröder. Några hade tvungit sina fångar att sätta sig
bredvid dem, och liksom lejonet förtrollar sitt rof,
betraktade de med gnistrande ögon de olycklige
försvarslöse soldaterne. Andra hade lagt sig, uttröttade
af mödor och sökte nya krafter i sömnen. "Det är
omöjligt", sade mig en officer, "när man ser honom i
striden, att icke jemföra den afrikanske skarpskytten
med ett vilddjur, som på engång söker att försvara
sitt lif och eröfra sitt rof. Men man bör veta, att
denne man, hvars mod ikläder sig de mest
vidunderliga former, emellertid under striden ingalunda
utvecklar någon sådan blodtörstighet, att fienden kunde
förebrå oss att gifva honom vilda djur att kämpa med.
TuiWn vet att slåss; han slåss pä lojalt, tillochmed
på ädelt sätt. Han kastar sig, han hoppar, han
skriker, han tjuter, hau gör sin fiende yr i hufvudet;
men aldrig ger han honom ett lömskt hugg. Om han
sigtar åt bröstet, så har också hau sitt bröst blottadt;
om han stöter till med sin bajonett, så är det för att
afvärja fiendens bajonett. Man gör sin afväpnade
fiende till fånge; han dödar honom icke".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
