Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Kardinal Antonelli.
Vi meddela här nedan i svensk
öfversättning ett kapitel ur den väl kände
franska författaren Edmond Äbouts i början af
detta år ntkomna bok om Italien, nLa
question romaine", hvilken inom kort
ådragit sig ett välförtjent uppseende.
Karakteristiskt för detta arbete är, att, ehuru
förförfattaren afreste till Rom, så att säga,
uti Louis Napoleons särskilta uppdrag, för
att med sitt satiriska snilles brännande fackla
belysa alla det påfliga regeringssystemets
skröpligheter, så ansågs det dock för
omöjligt att kunna tillåta bokens tryckning i
Paris, hvarföre densamma måste i Brüssel,
på neutralt område, uppsöka en fristad för
att få se dagsljuset. Då det utan tvifvel
måste betraktas som en fråga af största
intresse, huru Europas stormakter, vid en
möjligen snart tillstundande kongress, må
komma att afgöra frågan om påfvens och
kyrkostatens politiska existens inom det
europeiska statssystemet, så torde en
karakteristik af den man, hvilken anses som
en personifikation af påfvestolens
sekulära myndighet, i närvarande ögonblick
vara på sitt ställe.
Kardinal Antonelli är füdd i en röfvarehålan
Son-nino, namnet på den by, der lians vagga stod, har
en berömdare klang uti brottens historia, än hela
Arkadien, uti oskuldens annaler. Detta gamnäste
låg i närheten af Terraciua, gömdt i skötet af en
vild bergstrakt, mot gränsen af konungariket Neapel.
Genom bergsklyftor och skogssnår slingrade sig
gängstigar. på hvilka gendarmeriet icke vågade framtränga.
Åtskilliga med lianer genomllätade skogar, en hop
djupa afgrunder och ett antal mörka grottor, bildade
i sin ensemble ett landskap, liksom enkom anbragt
för förbrytarens beqvämlighet. Husen i Sonnino, gamla,
illa byggda, hopade på hvarandra och nästan
obeboeliga för menniskor, tjenade endast till
nederlags-plats för rofvet, till upplagsmagasiner för bytet. Byns
befolkning, ett muntert och kraftigt slägte, bedref
såsom sitt yrke, alltsedan flera århundraden, röfveri
med beväpnad hand, den förvärfvade sitt lifsuppehälle
medelst karbinskott.
De nyfödda barnen inandades med bergsluften
förakt för lagbunden samfundsordning, och insöpo
med modersmjölken lystnad efter fremmande
egendom-Kedan tidigt i barndomen beklädde de sina fötter med
moccasiner af ogarfvadt läder, dessa "cioceie", med
hvilka man utan fara klättrar öfver de stelaste klipp-
spetsar. Såsnart de af sina föräldrar inhemtat
konsten att förfölja och smyga sig undan, att angripa
och att ej låta gripa sig, penningens värde, division
uti arithmetiken samt första grunderna i folkrätten, „
på den ståndpunkt denna vetenskap uppnått hos
Apa-clierna och Comancherna, ansågs deras uppfostran
för fulländad. De lärde sig nog på egen hand att
njuta af det goda de eröfrat, och att tillfredsställa
sina passioner, eftersom retelsen inställde sig. Det
var anno gratiae 1606 som denna liderliga och råa,
gudlösa och vidskepliga, okunniga och baksluga
po-pulation gaf Italien presenten af en liten bergsbo, vid
namn Giacomo Antonelli•
Uti ngglenästen fostras inga dufungar, det är ett
axiom i naturalhistorien, hvilket numera ej behöfver
något bevis. Ilade äfven den unge Antonelli blifvit
buren till verlden med en arkadisk herdes naiva dyg
der, så skulle hans fosterbygd nog varit i stånd att
omforma hans medfödda anlag. Men inflytandet af
vissa tilldragelser modifierade, om icke hans natur,
dock i viss mån hans sätt att gå till väga. Hans
barndom oeh ynglingaålder voro utsatta för tvenne
motsatta inflytanden. Om det var. uti röfvareyrket, som
han emottog sitt första lärospån, så erhöll ban af
gensdarmeriet det andra. Han var knappast fyra år
gammal, då vissa rykten af en högst moralisk inverkan,
nådde hans öra; det var franska armén, som fusillerade
de banditer, hvilka i Sonnino funrtit sin fristad.
Efter påfven Pius VII:s återkomst till sina
stater, såg ban flera grannar, hörande till hans familj,
förlora sitt hufvud på stupstocken. Deras öde kunde
ej förfela, att pä honom göra djupt intryck; han hade
ofta ridit på deras knän. Under Leo XII gick det
ännu argare till; käken och schavotten voro i
permanens på bytorget. Öfverheten jemnade hvar
fjortonde dag någon af banditboniugarne med marken,
släpade familjen på galererna och utbetalte till
angif-varen en belöning. S:t Petersporten, som gränsade
intill Antonelli’s fädernehem, smyckades sä småningom
med en krans utaf afhuggna hufvuden, och dessa
talande reliqvier grinade temligen dogmatiskt utur siua
skrin af jerngallervcrk. Det må tillstås, att om
scenen, såsom det heter, är en skola för lifvet, huru
mycket mera icke sådana scener!
Den unge Giacomo hade tillfälle att göra sina
reflexioner öfver banditlifvets oangenäma sidor, ännu
innan ban hunnit läppja på dess fröjder. Uti hans
omgifning sägo sig redan några framåtskridandets
män om efter mindre farliga handteringar. Antonellis
fader hörde till desses antal.
Den unge Giacomo vacklade uågon tid uti valet
af yrke. Ilans naturliga anlag lågo ät samma häll
som alla invånares i Sonnino: att lefva i öfverflöd,
icke neka sig någon njutning, vara såsom hemma
öfverallt, ej hero af någon, befalla öfver andra, vara
en skräck för sina medmenniskor, och framförallt
ostraffadt trotsa lagarne. Till uppnående af detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
