Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
Han var en behaglig sällskapskarl och äfven
mycket omtyckt af damerna, men han sökte
hos dem aldrig annat än tillfredställelse af
sin fåfänga. Målet för hans äregirighet var
anseende och afund inom den fashionabla
ungkarlsverlden, icke kärlek och
bonnefor-tnner hos fruntimren. Skådeplatsen för hans
triumfer var derföre klubben, nier än
bou-doiren. Hans biograf försäkrar oss
högtidligt, att Brummell icke ett enda
ögonblick varit på vägen att dö af kärleksqval.
Vi äro utan svårighet benägna att sätta
tro till denna försäkran. Om vi behöfde
något bevis, så vore följande anekdot oss
ganska tillfyllestgörande i detta hänseende.
Brummell inträdde en morgon till en af
sina vänner, på hvars landtgods lian just
var på visit, och framställde för honom med
mycken värma och synbar öppenhjärtighet,
att han nu vore nödsakad, ehuru det gjorde
honom ledsen, ofantligt ledsen, att lemna
hans bus och afresa till London. — "Men
ni lofvade ju oss att dröja bär en månad",
invänder värden. — "Det är visst sannt",
svarade Brummell, "men jag måste i alla
fall nödvändigt resa." — "Men hvarföre?" —
"Derföre, att jag måste bekänna för er, att
jag är förälskad i er fru." — "Men det gör ju
ingenting till saken, min bäste vän. Jag
har varit i precist samma belägenhet. Eller
skulle hon möjligen äfven besvara er låga."
Brummell syntes tveka, och svarade
slutligen halfthviskande: "Jag har anledning
att tro det." — "Om så är", genmälte
mannen, "så res då så långt vägen räcker."
Vi hafva sagt, att Brummell det
oaktadt var ganska gerna sedd af fruntimren.
Isynnerhet var han en daglig uppvaktande
uti den sköna och berömda hertiginnans af
Devonshires salonger, och vi för vår del
äro rätt glade deröfver, emedan det ger oss
anledning att här egna några ord åt
minnet af detta tjusande fruntimmer, hvars
älskvärda koketteri gjorde whigpartiets sak
så utmärkta tjenster. Lady Georgiana
Spencerhertiginna af Devonshire, är utan
tvifvel en af de mest lysande och originella
historiska karaktersbilder ifrån denna i mån-
ga afseenden utomordentliga period af nya
historien. Förmäld vid sexton års ålder,
egnad att främst lysa i det aristokratiska
umgängeslifvet genom sin skönhet, sitt snille,
sin rang och sin makes omätliga rikedom,
blef hon snart den stjerna, kring hvilken
tidens ryktbaraste män ordnade sig till ett
lysande solsystem af drabanter: Fox,
Wynd-ham, Burke, lörd Townshend, Sheridan
och andra hörde till hennes beundrare. Hon
gjorde furor; hennes kapriser blefvo lagar,
och hennes namn gafs åt alla modets
nyaste påhitt. Glansen af hennes
mottagningar i Devonshirehouse fördunklade hofvets;
till favoritnöjena derstädes hörde äfven ett
frenetiskt hasardspel, hvilket i allmänhet
karakteriserar denna revolutionniira tid. Fox
och Sheridan voro, såsom bekant,
förhärdade rouéer och spelare, och den tjusande
hertiginnan delade ined dem passionen för
spelets retelser. Men bon delade i lika hög
grad deras feberaktiga intresse för
politiken, och historien skall icke glömma den
verksamma del hon tog i de offentliga
angelägenheterna, ett deltagande som
åstadkom ett uppseende, med lika mycket a.f
skandal som enthusiasm. När amerikanska kriget
utbröt, såg man henne uppträda uti
gref-skaperna klädd i Derby-milisens uniform.
Då kriget mot Frankrike var förklaradt,
grep bon med bela sin sällskapskrets till
nålen för att förfärdiga västar åt soldaterna.
Men det, som förblifvit mest rikskunnigt
är den roll hon spelade vid valagitationen
för Fox år 1784. På den tiden skedde icke
valen på en enda dag såsom efter
reform-billens antagande; omröstningen varade ofta
flera veckor, och hvarje dag levererades
en ny batalj. Valet i Westminster (ett
qvarter i London), der Fox uppträdde som
kandidat, räckte i en månad och 17 dagar.
Under loppet af dessa sex veckor herrskade
i London en verklig feber. Män och
qvinnor prydde sig med kokarder och sidenband,
en hvar med sin kandidats färger. De
förnämaste damer glömde sig ända derhän, att
de kommo till handgripligheter och ryckte
banden ifrån hvarandras kläder, under ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
