Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
utan blott sina armar ocb ben under
fullbordandet af det gröfsta ocb tyngsta
arbetet. — Ocli från tinnarne af en sådan
stenmassa, till hvars ordnande finsk
intelligens så oändeligen litet bidragit, är
det, hr Metropolitanus låter sitt
högstäm-da: måste 1 ljuda. Men i ett land, der en
ända till sednaste tider röjd, gränslös
likgiltighet för all konstutveckling stiillt
så till att, ehuru anlag, ja, rika anlag
för arcbitektur, bildhuggeri, målning,
musik och isynnerhet för gasberedning
funnits och finnas, ingen möjlighet till
anlagens högre utbildning, med undantag blott
af de till utöfningen af sednast nämnda
konst behöfliga, kanske, stått landets barn
till buds, der är det sannerligen icke nog
att bygga ett hus för att dymedelst genast
framtrolla ett tillbörligt antal inhemska
sceniska förmågor af försvarlig styrka. Och
äfven om man läte sig nöja evinncrligen
också härutinnan med fremmande krafter,
är det alldeles icke afgjordt, att man af
den sorten kan framdeles påräkna
förnämligare exemplar, än de, som hittills
försvunnit öfver våra eländiga tiljor.
Då man tänker på krafter, af hvilka en
varaktig och verkligt fruktbringande effekt
för fosterländska ädlare syften kan
förväntas, borde dock beräkningen närmast och
hufvudsakligast grunda sig på inhemska
förmågor. I detta axiom ligger alldeles
ingen ofördragsam fiendtlighet mot, intet
underkännande af hjelpsändningars nytta
från längre försigkomna fremmande sfärer;
deri ligger belt enkelt en sanning, af all
historia och erfarenhet bestyrkt.
Väckelsen kan ofta komma ytterst utifrån. Men
det ihärdiga, uppoffrande utförandet måste
hvarje folk alltid taga i egna händer. Och
detta gäller främst om ting, till hvilkas
uppbärande mekaniska krafter ej rätt
förslå, och om det arbete, hvars rätta lön icke
kan i reda penningar utbetalas. Att äfven
den sceniska konstens prestationer,
åtminstone i deras ädlare yttringar, få räknas
bland sådana ting, torde, vid närmare
eftersinnande, medgifvas. — Redan i den
känslan att menniskan arbetar i ett eget
fosterlands tjenst, för befrämjande af dess
intressen, lycka, ära, ligger en underbart
manande kraft, som åtminstone i bättre
stunder kommer henne att förglömma den
lilla egoismens påstötningar och ej låter
henne förtröttas, om än arbetet stundom
kännes tyngre, än krafterna tyckas förmå
bära. Ocli framförallt der en skymt af
ande, fostrad af nationela känslor,
åskådningar, sympathier uppenbarar sig, der
erfordras också för uppfattningen och
utförandet en flägt af samma ande. Mer än
man vanligen föreställer sig, hörer äfven
återgifvaudet af den dramatiska poesins
produkter till sådana saker. När inan
derföre ser att svenskarne vanligen med större
förakt och stränghet än någon annan nation
i verlden tukta oss finnar, då vi våsra
’ o
uppfatta och framställa värt folks äldre
eller nyare angelägenheter så som "hjertat
i bröstet oss bjuder", kunde nian väl hafva
skäl till den frågan, om ej just ett svenskt
skådespelaresällskap, i afseende å sin
egentliga sinnesstämning, vore det allra sista, åt
hvilket reproduktionen af den finska
andens dramatiska skapelser borde anförtros.
Så länge det gäller framställningen af
bagateller, hvilka, om de ega någon pregel,
hafva denna af kosmopolitisk beskaffenhet,
ocli äfven andra produktioner, som ej sakna
högre betydelse, titan att ett folks
nationalkänsla ändock deri uppstämmer sina,
af ögonblickets stämning oberoende,
innersta toner, kan äfven en fremmande trupp
lätt vid exekutionen finna sig hemmastadd,
liksom rörde den sig ännu under
Humlegårdens ekar. Men när fråga blifver om
återljudet af sjelfva lijcrttonerna hos ett
folk, toner, som dessutom någon gång kunna
kännas mindre behao-liwt skorrande i frein-
O O
lingens öron, då finner skådespelaren ej
mer i sitt bröst den rätta klangen och
värmen för dessas återgifvande från scenen.
Man bar ju sett svenskt tadel falla ned på
en finsk författare äfven för det denne
tillåtit sig hemta i dramatiska produkter
ämnen och motiver ur sitt folks mest tragiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
