Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
konflikter; och det kan utan obillighet
förutsättas, att svenske skådespelare, äfven
om de beqvämde sig att åtminstone inför en
finsk publik reproducera t. ex. Sabelfanas
desperata, fennomanska halsstarrighet, skulle
förnimmas ej stort annorlunda än en
ljudande malm och en klingande bjellra, fehnru
den tid belt visst varder kommande, då
samma sak af någon finsk scenisk artist
återgifves med samma fanatiska glöd, som
i sjelfva diktningen uppenbarar sig.
Hjertat måste nödvändigt vara med, när det
gäller företeelser, som äro skurna ur ett
folks inelfvor. Och hvarifrån skulle väl
en fremling, med hvardaglig förmåga att
försätta sig i för honom fremmande
situationer, taga det hjertat?
Men om man ock, med resignation
finnande sig i ett oundvikligt öde, ville
framdeles såsom hittills låta sig nöja ined idel
utifrån importerade artister på vår
inhemska scen, — att enskilde sådane också i
bästa möjliga fall ännu länge blifva för
oss oumbärlige och äfven nyttige, är ju en
afgjord sak, — hvad ingifver oss väl
vissbeten derom, att dessa trupper skola
framstå förträffligare, än de, hvilka vi hittills
haft att tacka för att åtminstone ett
tecken till scenisk konst hos oss hållits vid
lif? Det torde svårligen kunna
bestridas, att vi redan under mer än ett
årtionde sett hos oss uppträda de bästa
skåde-spelaresällskaper, som bland de i Sverige
nomadiserande förefunnits; och att begära,
det sjelfva kongl, theaterns personal skulle
i massa göra till oss en utflyttning, är dock
mer än rimligtvis vid nyktert mod kan
yrkas. De bästa krafterna, af hvad slag de än
vara må, lemna dock ytterst sällan, utan
synnerligen starka bevekelsegrunder, för längre
tid sitt eget land och allt hvad deri
inneslutes kärt och dyrbart. Intet fremmande
folk har således rätt fordra, att ett annats
ypperste skola till det för alltid emigrera,
endast derföre att man rätt väl kunde
behöfva dem derborta. Eller äro väl vi,
undantagsvis, så utomordentligen älskvärde,
förträffelige och frikostige, att det bästa
ett annat folk besitter och som der hemma
finner bergning, erkännande, när det
sådant förtjenar, och välvilligt undseende,,
oin det deraf är i behof, skulle känna sig
oemotståndligt till oss draget; skulle på
vinst och förlust kasta sitt framtida öde i
vårt våld, blott derföre att vår
förutsättning: tiden kan nu vara inne för oss, att
komma i besittning af ett utmärkt
theater-sällskap, ej må råka på skam?
Så oemotståndligt tilldragande torde vi
dock icke vara. Och äfven om vi hade
lyckan vara det, skulle ej deraf följa att
-vi genast förmådde tillfredsställa vårt
lyst-mäte, sedan vi fått i vårt hufvud, att för
oss numera återstår ingenting annat att
sjelfve uträtta, än stegra våra anspråk högt
öfver det mått, det Anderssonska
sällskapet mäktat fylla. Man såg ej längesedan
en af svenska blad gjord kalkyl komma
till det resultatet, att bland de flera
hundrade personer, hvilka i Sverige egnade
sig at scenen, endast ytterst få utmärkte sig
genom öfvervägande talent för densamma.
Att nn just de der några få, emot mindre
honorarium än de i hemlandet kunna
påräkna, utan utsigt till någon bergning för
sin ålderdom, sedan de i konstens och
publikens tjenst nött ut sina, krafter, skulle
på vår minsta vink störta hit, för att
illustrera ett för dem fremmande theaterhus,
emedan detta är betydligt bättre, än vi
någonsin förr haft tillfälle öppna, —
förhopp-ningai ne derom höra till de fria fantasier,
hvilka lemnat all eftertanke så långt bakom
sig, att denna ingenting mera har att med
sina föregångare skaffa. Eller är det
meningen, att en lie} hop af de der 299
artisterne, hvilka möjligen hafva "mycken
talent, men icke för scenen", på en gång
skola känna sig lyftade högt öfver sitt
hittills varande väsendes beskaffenhet, blott
för att ej behöfva skainflate stanna djupt
under skalan af våra stora anspråk? Denna
upphöjelse, der den ej får bero af
ansträngning och studium under en längre tids
förlopp, hörer ändock till dessa, dem man
väl må få önska sig se, men nästan alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
