- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1859 /
290

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

veta livad en nation är, som ordet fogelunge
kan säga hvad en fogel är, derpå liar hr
—er— i sin ordjägtande ifver icke kommit
att tänka.

Utgöra vi tinnar en nation? Kunna vi
anse oss sjelfve, kunna vi göra anspråk
på att af andra anses såsom en nation i
ordets egentliga och högsta bemärkelse?
— Så bittert det än kännes, så kan jag
ej svara ja på dessa frågor. Och belt
säkert skall br J. V. S. icke heller på dem
gifva ett obetingadt jakande svar.

Men att engång blifva en nation är
allas vår högsta sträfvan. Det är blott
om vägarne till målet, som åsigterna äro
delade. Hr J. V. S. anser, att när blott
det språk, som det stora flertalet af folket
talar, kommit till sin naturliga ställning,
blifvit herrskande i landet, och hunnit
framalstra en egendomlig litteratur, då ega vi
allt som behöfves för att utgöra en nation,
och endast åt detta håll böra derföre alla
våra tankar vara riktade.

Jag deremot, som är öfvertygad om att
enhet och egendomlighet i språk gifver
mycken styrka åt en nation, men icke utgör
ett oundgängligt vilkor för en sådan, —
jag ser med glädje hvarje steg, som göres
för det ßnska språkets höjande, men jag
ser icke uti detta arbete den enda vägen
till var nationela räddning. Jag tror, att
äfven om vi komme derhän, att aldrig ett
Jjud af något annat än det ena språket
hördes inom våra landamären, och detta
språk dessutom vore för oss så
egendomligt, att det icke talades af en enda
individ utom våra gränser, så vore vi dermed
ännu icke liulpne såsom nation. Att
sjelfständigt och fritt få skapa och utveckla
egendomliga seder, lagar och institutioner,
är hufvudvilkoret för ett nationelt lif, och
det är deruti jag ser målet för våra högsta
och ädlaste sträfvanden.

Det är nu skiljaktigheten i åsigter.

De olika åsigterna om finskans och
svenskans närvarande och framtida ställning til-1

hvarandra tyckas lyckligtvis, när fråga blir
oin den praktiska tillämpningen, icke lemna
tillfälle till större tvister. Mot br J. V. S:s
artikel om "finska lärdomsskolor", hvilken
lästes i N:o 4 af Litt:bladet för detta år,
har jag ingenting väsendtligt att invända.
Men också har denna artikel gifvit de
ytterligaste ifrarne för finska språket
anledning att beskylla br J. V. S. lör ett slags
"affall." Man såg t. ex. nyligen br W.
Kilpinen i Suometar förklara, att med den
ena artikeln br J. V. S. motarbetat och
skadat finska språket mera, än ban med
alla föregående artiklar tillsammans förut
tjenat och gagnat
detsamma.–Tankegångarne äro mångahanda!

Under årets lopp ha de flesta af
landets finska tidningar och äfven en svensk
innehållit bittra utgjutelser öfver mig ocii
dem som i nationaiitetsfragan våga tänka
lika med mig. Dessa artiklars värde
författare ha i allmänhet liksom täflat med
hvarandra att utmärka sig genom den
största svaghet i tankeförmåga, genom den
fullkomligaste okunnighet oin de saker,
hvilka de tagit sig före att beröra, och genom
uppfinnande af de smutsigaste motiver till
de med dem olika tätfkandes åsigter. Att
man på sådant sätt icke gör annat, äti
bringar skam och skada öfver den sak man
vill förfäkta, förmå de herrarne
förmodligen ej af sig sjelfve inse; — jag vill
derföre berätta dem det.

Från denna rad af artiklar undantager
jag dock belt och hållet en af "Sakari
Teppo" (i Mehiläinens 4:de nummer),
hvilken både genom sin bildade ton och sina
bättre insigter i betydlig mån skiljer sig
från de öfriga. Ilr J. V. S. beprisade också
artikeln bugt. Det vigtigaste af dess
innehåll var, att den bemötte uiitt påstående
att historien icke kunde framvisa ett folk,
som skulle alldeles ha bortglömt ett språk,
hvilket så länge innehaft den ställning som
svenskan hos oss, —att den bemötte detta
påstående med framdragande af fransyskans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:27:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1859/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free