Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
"Ack, det är en fru", inföll doktorn
med liflighet, "så älsklig och bra och god,
som om himlen hade sändt en engel till
jorden! -— Då jag i fjol i December
månad ankom hit, var nejden betäckt med
djup snö. Natten utbredde sig redan
öfver dalen. Jag var af den långa resan
uttröttad ända till vanmakt och halft stelnad
af den skarpa kölden. Hen ensamhet och
frihet logo emot mig ifrån den
undangömda dalen — och mera ville jag icke. Jag
helsade ljusen, hvilka skimrade i de
spridda husen, såsom kära vänner. Och då en
varm kammare förtroligt tog emot mig,
då ni, herr förvaltare, med förekommande
tjenstaktighet uppfyllde alla mina
önskningar, emedan den nådiga frun vänligen
hade anbefallt mig i er omvårdnad; då kände
jag mig till mods som den skeppsbrutne,
hvilken på en läck båt till slut dock
lyckas att inlöpa i hamnen. — Ja, här bar
jag för första gången riktigt till fullo kännt,
huru litet tillrustning det behöfves för att
vara lycklig."
"Och likväl" — anmärkte förvaltaren —
"tyckes landtlifvets enformighet icke mera
behaga er. Ni går här melankolisk
omkring, är missnöjd och sjukligt hetsig till
lynnet."
"Det är visst sannt!" medgaf skalden
med en djup suck. "Griller af många slag,
felslagna förhoppningar, ensamhetens
spöken ha förstämt mitt sinnes klang. Jag
saknar ett upplifvande sällskap. Jag skulle
ofta gerna afstå min dagliga kost, om jag
kunde ha några goda vänner omkring mig."
"Nå, så gå då ut ibland menniskor.
Ni är ju öfverallt gerna sedd."
"Skall jag sätta mig i bykrogen och
rumla med bönderne?"
"’Ingalunda! Men har ni icke
bibliothe-karien Reinwald, en hjertans god och
förträfflig man, fastän han stundom är något
dyster till sinnes, liksom ni sjelf."
"Ja, vid Gud! denne ädle mans
vänskap är en rik skatt, som jag länge saknat.
Men Meiningen ligger två timmars väg
härifrån. Det är så sällan vi kunna träffas.
Det är så sällan vi kunna utbyta våra
hjertans känslor. Och när jag någongång
begifver mig dit, så gapa småstadsboerne på
mig som på en underfogel, från hvilken
de hade lust att bortplocka de
besynnerliga fjädrarne."
Förvaltaren småskrattade klyftigt och
vågade, knäppande på ögonlocken, den lilla
anmärkningen: "Herr doktor Ritter synes
väl dem sväfva i ett visst besynnerligt
dunkel, hihihi! Man ville dock gerna veta—"
"Hvad man icke behöfver veta!"
afbröt den unge mannen talet med barskt
allvar.
Förvaltaren hostade och strök förlägen
handen öfver sin skrynkliga panna. Men
doktor Ritter tog i dörrklinkan, ocb
aflägsnade sig med en kort afskedshelsning.
Se, nu kom den länge väntade Judith
der öfver gården. Den unge mannen gick
med snabba steg emot henne, hörde knappt
på de språksamma ord, hvarmed ban
ursäktade sin långa frånvaro, ocb emottog
de bref och paketter, hvilka hon leende
och förnöjd räckte honom. Hon sade
dervid förundrad: "Ett till doktor Ritter, och
ett till doktor Schmidt; hvem är nu den
rätte ?"
"Det är det samma, Judith. Det
behöfver ni icke denna gång veta. Brefven
äro i riktig hand."
Och nu ville don tvenämnde skalden
gå in i kammaren. Men Judith,
framdragande en liten strut från en läderficka,
som hon hade i sitt förkläde, ropade
efter honom: "Ännu en sak, herr doktor!
Ett lod snus. Jag hade så när glömt det.
Och dertill en vacker komplimeut, men
inte egentligen till snuset, utan till
böckerna, som herr Reinwald har medsändt. Om
det icke blir regn, så kommer ban ut ännu
i dag."
Doktorn fägnade sig åt denna
underrättelse, och skyndade bort med hvad ban
hade erhållit.
Kommen på sin kammare, öppnade ban
sina emottagna bref. I ett igenkände ban
sin faders stil och tryekte det med glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
