- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1859 /
382

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

382

Ja, ni måste åter försona mig med mig
sjelf och med hela menniskoslägte t. Jag
har omfamnat halfva verlden ined de mest
glödande känslor, och till slut finner jag,
att jag håller en isklump i mina armar."

"Ni svärmar, käre vän!" tröstade den
mycket äldre och erfarnare mannen. "Hvem
kan vara melankolisk på en dag, så klar
och solbelyst som denna."

Men doktorn, utan att lyssna till det
tröstande ordet, fortfor häftigt:
"Tilloch-med poesiens källa försinar i
hvardaglig-hetens torra sand. Det ser ut, som skulle
tankar endast låta sig framlockas af
tankar, och vår andes krafter måste upplifvas
af andar, om de icke skola förslappas.
Derföre kan jag icke högt nog värdera den
ädla fru, på hvars mark vi befinna oss,
att bon anbefallt mig i er vänskap. Och
då jag uppsökte er och hade vexlat de
första orden med er, dä återvände jag,
flyktingen, till min landtliga asyl med det
tröstefulla medvetandet, att jag funnit en
vän."

Reinwald tryckte med djup känsla den
unge mannens band och frågade hvad som
i dag gjorde honom så ovanligt upprörd.
Och han försäkrade om sitt innerligaste
deltagande.

Doktorn tog då de bref, som han för
några timmar sedan hade erhållit, lät dem
glida emellan fingrarne och lade med
betydelsefull tystnad sin syster Christophines
skrifvelse i den faderlige vännens hand.

Denne ställde sig i skuggan af ett träd
och läste. Den förståndiga flickans enkla
och sällsynt bjertliga ord gjorde ett djupt
intryck på den allvarlige mannen. Han
hade svårt att skilja sig från de vackra
raderna. Otålig gick doktorn upp och ned,
och frågade slutligen: "Nå, hvad menar
ni derom?"

"Herre, ni har en syster", sade
Reinwald med ovanlig liflighet, "som ni borde
infatta i guld. Ett så klart förstånd, en så
from och uppriktig själ, — i sanning, jag
afundas er denna skatt." Derpå bad ban
om en afskrift af brefvet.

Emellertid fortsatte de sin väg till
Bauer-bacb. Den frånvarande systern hade
nästan trängt den närvarande brödren i
bakgrunden.

Denne framdrog nu ett annat bref och
sade med ett bittert leende: "Från fru vou
Wolzogen."

Reinwald såg in i sin väns bedröfvade
anlete. Han kunde icke uttyda den
bitande kalla ton, hvarmed denne hade uttalat
sin ädelmodiga beskyddarinnas namn, och
frågade med en sakta förebråelse: "Hvad
är det, Schiller?"

Denne spratt till och lade hastigt sin
hand på Reinwalds mun. "För himlens
skull, icke detta namn! —Den nådiga frun
har på det strängaste förvarnat mig att
hålla min vistelse här så hemlig som
möjligt, emedan hertigen af Wurtemberg, om
han finge veta, att hon skänker en
fristad åt den landsflyktige regimentsläkaren,
kunde på något sätt låta hennes barn
ve-dergälla detta ädelmod. Det vill ju med
andra ord säga: Käre Schiller, ni blir mig
dock småningom till besvär; om det så
behagar er, kan ni laga er er väg."

Reinwald skakade missnöjd på hufvudet.
Men Schiller fortfor med skärande stämma:
"Ve den, som af sina omständigheter
tvingas att bygga på andras hjelp! Fru
gehei-merådinnan försäkrar väl, att hon på det
lifligaste önskat att vara ett verktyg i
planen för min blifvande lycka; men — jag
måste, menar hon, sjelf kunna inse, att
hennes pligter emot sina barn, hvilka på
flerfaldigt sätt understödjas af hertigen, och
isynnerhet emot sina begge söner, hvilka
ännu äro i Karls-skolan, gå framför allt
annat. Det är mig nog! — Jag är nu en-

O O o

gång ödets narr! Alla mina planer gå upp
i rök. Någon olycksalig djefvul kastar mig
som sin lekboll rundtomkring verlden."

Reinwald hade all möda att återföra sin
af passionen upprörde unge vän inom den
lugna besinningens skrankor. Han
kunde icke gerna i en dålig mening tyda fru
von Wolzogens försiktighet, då han visste,
att hon icke var välsignad med just några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:27:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1859/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free