- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
2

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2

slagfälten, då bajonetten fälldes, kolonnerna
gingo till storms och "spelet rördes."

Sedan de tappres leder blifvit upplösta,
hördes marschen icke mer. Först för tio
år sedan framdrog den för tidigt bortgångne
Conrad Grewe Björneborgska marschen ur
dess glömska. Åter ljöd den, lika
ungdomlig som fordom, lika gående "genom
merg och ben" — och nu mera glömmes
den aldrig.

Det berättas, att den Björneborgska
marschen för ungefär åtta år sedan utfördes
vid en afsornnad Finsk veterans
likbegängelse i Helsingfors. Den åldrige
Björneborgaren v. Konow hade varit närvarande vid
detta tillfälle. När marschens första toner
ifrån kyrkogården helsade den slocknade
gamles stoft, säges v. Konow hafva studsat,
rätat ut sig och sedan sakta fört sin
blårutiga näsduk till ögonen, borttorkande ett
par stora tårar. Var det minnet af fordna
sköna strider, som värmde gubbens själ,
då de bekanta tonerna efter nära ett halft
sekel åter ljödo mot honom? — — — —

Uti ’’Fremlingens syn" tecknar skalden
en sörjande moder, som hvarje afton tagar
godnatt af tvenne porträtt, föreställande
hennes älsklingar, de der hvardera i sin ålders
vår fuktade fädernejorden med sitt
hjerteblod. Det är Friherrinnan Ramsay på Esbo
gård, som intill sin lefnads slut fortfor att
begråta sina söner. Rättmätig var äfven
hennes saknad, ty mera strålande
förhoppningar hafva sällan bäddats i en
ungdomlig graf. Den äldre brödren, Anders
Wilhelm, vann sin bildning vid Carlbergs
krigsakademi, derifrån han med hedrande
vitsord erhöll befordran vid Svea Lifgarde.
Någon tid tjenstgjorde han i neapolitanska
armén, emedau den tidens krigare, för att
vinnafortkomst på sin bana i eget land,
vanligen först ingingo i utländska makters tjenst.
Inom tvenne år hade han avancerat till
major i neapolitansk tjenst, men föredrog
likväl att återvända till sitt regemente i
Sverige, der en löjtnants fullmakt väntade
honom. Härifrån flyttades han till Tava-

stehus regemente såsom kapten. Vid dennä
tid vann han krigsvetenskapsakademiens
stora pris för en inlemnad täflingsskrift och
åtnjöt kort derpå hedern att inväljas till
en af dess ledamöter, hvilkas antal
då-förtiden icke var stort.

För sina kunskaper och sin förmåga
blef han inkallad till tjenstgörande vid
armens stab och bevistade såsom sådan 1808
års krig. Efter Revolaks affären
skickades han med de tagne troféerna till
Stockholm samt blef då major i armén och
riddare af svärdsorden.

I anledning af sin vistelse i Stockholm
kom han att åtfölja Vegesacks
landstignings-korps och deltog med heder i slaget vid
Lemo den 20 Juni, — hvarest äfven hans
korta, hoppgifvande bana slöts genom en
fiendtlig muskötluila.

Den andra brodern, Carl Gustaf,
öfverlefde honom endast tjugufyra dagar—och
slutade äfvenså sitt lif på stridsfältet.
Likaledes utexaminerad från krigsakademien,
ingick han vid Nylands dragoner. Såsom
tjenstgörande brigad-adjutant hos
Adlercreutz bevistade han kriget. I Siikajoki
slaget spelade han ingen vanlig adjutants
rol. Sjelf förde han skarorna i atack, då
han säg de trupper vackla, hvilka skulle
verkställa genombrytningen af fiendens
center. Han var äfven ibland dem, som
hedrades med svärdsorden för affären. Klarast
lyste dock hans stjerna vid Lappo, der
den äfven slocknade bort, för att nu blott
låta oss ana hvad han en dag kunnat
blifva. I detta slag kämpade han såsom
Döbelns adjutant ibland Björneborgarne
och stod vid Fänrik Blumes sida med
jägarne, i spetsen för de stormande
bataljonerna. Begge störtade döda till
jorden. En samtidig deltagare i detta krig,
tecknar i sin dagbok den scen då de
döda och sårade buros från valplatsen;
han säger: "under det jag på min kärra
åkte til) byn, afled baron Ramsay, vår
snälla och raska brigad-adjutant, och jag
tryckte igen hans ögonlock. Blek som en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free