Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
de8 han i Stockholm for att läka sin svåra
blessyr. Såret helnade dock aldrig
fullkomligt. Efter freden återvände ban till
Finland, men lärer, sex år derefter, gjort
ett svårt fall, efter hvilket hans ånyo
upprinna sår lade honom på dödsbädden. Han
dog på sitt landsställe såsom afskedad
Of-verste och Riddare af Svärdsordens stora
kors.
"Han var", säger Greg. Aminoff, "en
ovanligt lugn och tapper man, samt tillika
gudfruktig, hvilket är naturligt hos det sanna
modet. Hvarje gång ban gick i elden, tog
ban först af sig hatten framför fronten och
läste tyst en bön, hvarpå ban drog sin
sabel, yttrade några uppmuntrande ord till
manskapet och var sedan soldat i ordets
vackraste bemärkelse."
Ibland de stycken, vid hvilka man gerna
dröjer, ännu länge sedan man slutat
läsningen deraf, intar "Wilhelm von Schwerin"
onekligen ett framstående rum. Det ligger
någonting fängslande i denna ynglings öde.
Wilhelm v. Schweriu var son till
Kyrkoherden i Sala grefve F. B. Schwerin. Uti
fädernehemmet emottog ban, handledd af
sin egen fader, de ädla frön, hvilka hos
honom, ännu en gosse till åren, mognade
till medvetande och förde honom att så
ung, så framtidsrik kasta sig in i krigets
faror, för att der, i striden för sitt
hemlands ära, "blankt offra sitt unga Hf."
Enligt det sedvanliga bruket ingick ban,
som pojke ännu, vid Svea artilleri.
Femtonårig, med barmen full af tillit till sin
lyckliga stjerna, tog ban, just vid
tidpunkten för krigets utbrott, svärdet i sin hand.
Dess inskription lydde: "för äran och
fosterlandet." Var det väl förvånande om
den späde ynglingens hand genast med
manlig kraft kramade detta svärds fäste?
Hans båg, som länge redan lekt åt
Finlands krigskådeplats, vann snart sitt
lyst-mäte, då ban fick åtfölja det batteri, som,
jemte Vegesachs landstigningskorps,
inskeppades till Finland.
Vi skola låta honom sjelf skildra sina
bedrifter, i det vi införa nedanstående bref
(efter "Illustrerad tidning", 1859) det endß
hans anhörige fått emottaga. Ehuru bref*
o o
vet så nyligen varit tryckt, tveka vi ej att
dermed pryda Papperslyktans spalter. Det
läses nil med mera intresse än någonsin,
ty brefvet har tydligen legat framför
Runeberg, då ban skref sin sång till den unge
hjeltens ära:
"Högqvarteret, Kronoby den 17 September 1808,
Mina älskade föräldrar!
Jag har ej allt sedan C-rrisslehamn funnit något
ëtälle som jag kunde skrifva ifrån, ty postkontors!
följer högqvarteret som är vida skildt ifrån aiméon.
Sedan vi ända till Augusti månads slut gått och drifvit
på sjön, fingo vi ändtligen debarquera i Christinnstad.
Debarqueringen gick på en dag och om natten
marscherade vi 1 mil till Lappfjärd. Vi lågo och sofvo
som bäst då larm slogs och jag fick lemna min sköna
bädd. Affären påstod 5 à 6 timmar, men der fick
intet batteri vara med. Ryssarne blefvo slagna och vi
förföljde dem ända till Ömåssa, 2 mil från Lappfjärd.
Här gjordes halt och arméen marscherade tillbaka 2
mil härifrån, dä öfverste-löjtnant Drufva detacheradoj*
med 500 man samt 2 kanoner under mitt befäl, för
att här qvarblifva med ordres att stå till sista man.
Här var ön jämmerfull belägenhet! Folket sägn sig 2
mil skilda från arméen, posterade mot ryssarnes
huf-vudstyrka. Mitt folk ledsnade, de sågo
Upplänniu-garne lösas af hvar afton, men fingo sjelfva i nio
dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blifva tillika
med mig många nättor och många dagar genomblötta
af hällregn. Intet annat än min ömma vard öfver
dem kunde afhälla dem ifrån att klaga; jag använder
alltid och gerna mina öfverflödiga penningar af mitt
traktamente till deras bästa.
9:de dygnet om morgonen blefvo vi häftigt
atta-qiierade. Jag skulle sjelf för första gången gå i
elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit
och jag skulle med 2 kanoner försvara platsen mot
fiendens oändligt många både haubitzer och kanoner.
Hvilken svär belägenhet! Den första var ej svar, jag
tog genast kall min och förblef kall, det andra var
värre, mitt folk var för första gången i elden, de sågo
efter kulorna och sprungo bakom just i den mest
afgörande stunden; jag kundo icke springa efter, utan
gjorde sjelf 5 mans tjenst vid kanon. Då affären hade
saktat sig något, gick jag, fastän något döfvad af
trötthet, efter dem, föreställde dem deras feghet, då de
alla sprungo fram som tända ljus hvar och en på sitt
ställe. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det,
vi retirerade, kossackema gjorde 3 gånger chock pa
mina blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag
motto dem med drufhagel, och de retirerade. På detta
sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i i
timmar och retirerade 1} mil, då halt gjorde*. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
