- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
27

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

Den 9 Februari var deras högtidsdag.
Jag erhöll inträde i den stora konsertsal,
hvarest deras årliga meeting plägar hållas.
Denna sal utgör ett långt skepp, hvars
plafond afsmalnar i ett korshvalf, som innerst
upptages af ett ofantligt orgelverk; dess
vördnadsbjudande karakter påminner oin
medeltidens åldriga kyrkor. Den var
dekorerad med fanor och upplystes af
kinesiska lampor. Klockan 6 serverade man
barnen med thé och kaffe. En orkester,
hvars medlemmar voro utvalde bland de
gul-klädda shoe-blacks, spelade med koita
uppehåll melodier passande för tillfället.
Samlingen var briljant; en mängd ladies och
gentlemen, gräddan af Londons societet,
bevistade den nattliga festen. En ung
talent-full advokat Mr J. Mac-Grcgor framställde
uti ett lifligt och anslående tal det
tillstånd, i hvilket de särskilde.
Shoeblacks-iore-ningarne befunno sig. De barn, till ett
antal af 50, som under året erhållit
medaljer för sitt goda uppförande och flit i
utöfvandet af sitt yrke, framträdde derefter
på platformen inför presidenten, grefven af
Shaftesbury. Till sin spets steg
hänförelsen hos alla de närvarande, då den
vördnadsvärde, hvithårige gubben, som är en
prydnad för den engelska aristokratin
genom det stöd, hvilket han skänker de
arbetande klasserna, vände sig till barnen af
alla färger, ’’boys of every colour", med ett
rörande och faderligt tal. "En samling,
sådan som denna", sade han, "måste fröjda
hvar och en, som intresserar sig för sitt
fosterlands framtid, lör menniskoslägtets
lycka och framåtskridande. Den som
kunde betrakta en dylik scen utan att tacka
försynen för det resultat man vunnit,
måste sakna all medkänsla lör sina likar . . .
Gud välsigne eder alla, mina goda barn,
för tid och evighet!" Dessa ord voro tagna
ur allas hjertan; talarens ålder och den
ton af godhet, med hvilken de utsädes, gåfvo
dem en oemotståndligt hänförande makt.
Man skiljdes ät en stund före midnatt;
hvar och en lemnade detta meeting med
känslor af glädje och rörelse.

För några år sedan var skoputsareni

yrke i London en förlorad industrigren.
På en af de talrika tvärgator, sotn leda
till Fleet-Street, såg man i början af
1820-talet den siste shoe-black af gamla stammen.
Sjelfva naturen syntes hafva predestinerat
honom för detta yrke: han tillhörde den
svarta menniskoracen. Denne mans
karakter, liksom hans färg, voro
öfverensstämmande med hans stånd. I dagbräckningen
smög han sig sakta ur sin boning och
uppslog sin verkstad, en trefotad pall, på
deri folktoma gatan. På samma plats höll
han sig sedan tåligt qvar ända till
solnedgången. Han hade hustru och barn, jemte
honom de sista representanterna af yrket,
Två eller tre unga krushufvuden grupperade
sig omkring denna Afrikas son och
biträdde honom i de gröfre eller så att säga
ytligaste funktionerna af hans praktik.
Trogen pä sin post, betraktade han med
melankolisk blick clc förbättringar at’
gatornas konstruktion, som i form af trottoirer
med hvarje dag vidtagas i London. Dessa
huggna granithällar frampressade djupa
suckar ur hans bröst. En annan mara, som
störde hans nattro, var gatsoparnes
framträdande. Detta preventiva system hotade i
hans ögon det repressiva systemet. Efter
att hafva kämpat ut, drog sig deri svarte
skoputsaren, seende att alla
omständigheter voro honom emot, tillbaka i ett
work-house. Hans barn, — de barnen, de
barnen! — begagnade sig af fadrens frånvaro
för att gå öfver till fienden; de omfattade
den profession, som den hederliga negern
djupast afskydde; de slogo sig pä, de
otacksamme, att sopa stadens gator. Den
siste af thoe-blacks hör historien till; han
erhöll plats i den engelska litteraturen
såsom en typ och ett karakteristiskt
minnesmärke af det gamla London.

Man känner Horatii valspråk: Multa
renascentur ... Industrigrenen shoe-blacking
har ånyo blomstrat upp i London. Ar 1851,
töre öppnandet af den stora expositionen,
samlade sig ett meeting i Field-Lane.
Ändamålet med detta meeting var att anskaffa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free