Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
"Hvar har ni tagit dessa bilder?" frågar
Roehester i romanen. —"Ur mitt hufvud."
— "Ur det der hufvudet, som ni bär på
edra axlar?" invänder Roehester tviflande.
Jane ser således icke ens genialisk ut.
Hvarigenom uttalar sig då denna rika,
energiska själ, som utöfvar ett så
magnetiskt inflytande på lorden. Såsom vanligt^
hos dylika naturer, genom rösten — och
det är denna, som fru A. minst äger i sin
makt att nyansera, då det gäller en
djupare känsla.
Dertill är fru Almlöf — fru; hvilket är
mycket illa. En miss Jane beherrskar icke
en lörd Roehester, med dylika miner och
blickar, hvarmed en fru beherrskar sin man.
Det är två mycket olika roller. Den
gra-tie, som vi måste tänka oss hvilande öfver
Janes hela väsen, skalkades aldrig.
Denna gratie, denna äkta qvinlighet,
återfunno vi den?.........
På det hela, låtom oss icke fordra för
mycket, var dock fru Almlöfs spel icke
blott oklanderligt, utan ett godt stycke
derutöfver. Något litet för mycket i vissa
gester, något litet skrikande i tonen, litet
för mycket arbete med ett ord, störer
stundom för oss det poetiska intrycket af
spelet hos denna skådespelerska, hvars talang
och goda hufvud vi för öfrigt äro böjde
att göra all rättvisa.
Lörd Rochesters ridstöflar sluta icke
rätt tätt tHl hr Schwarz’ vådor; de höra
bestämdt till en mera athletisk natur.
Dessutom var hr S. för ung, ban hade ej rätt
hjerta, frukta vi, att kasta ifrån sig sin
personlighet som beau gargon. Lörd
Roehester är en man på sina fyratio år, har
rest mycket, passerar för att hafva fört
ett stormigt lif. Under den fyrkantiga
pannan sitta ett par becksvarta, buskiga
ögonbryn — utan "Kulneff-blickar" — en "mera
karakteristisk än vacker" näsa, i ett hårdt
och obehagligt ansigte. Gestalten, en
engelsk boxares, bredt bröst, täta sidor, utan
grace. Så den engelska författarinnan. I
sanning, då fru Almlöf kallar hr Schwarz
ett "lejon", kan man icke annat än småle
vid tänkten på det slags lejon, miss Jane
älskade.
Hr Schwarz hade möjligen kunnat
korrigera sina naturliga brister— för att icke
säga företräden! — genom att vara mera
engelsman, men han tycktes icke ana,
huru mycket ban hade sin natur emot sig.
Tvärheten och vresigheten förekom
derföre hos honom endast såsom en för
ögonblicket påtagen mask, som ett flyktigt
utbrott af dåligt lynne, och icke såsom
något af karakteren motiveradt. De kunde
derföre icke intressera, på sin höjd
förtreta. Der saknades denna rangens,
liksom tänkesättets öfverlägsenhet, denna
förmåga att vid första ögonkastet ingifva
respekt: — br S. var ingen lörd alls — och
ingen Roehester heller.
De öfriga personagerna i stycket,
såsom de här gåfvos, blifva endast
obetydliga biroller. M:ll Ryberg gjorde intet af
lady Clarence. Fru Deland, såsom mistriss
Reed, var sig lik: vid framsägandet af rollen
en motbjudande affektation i vissa
ögonblick och ett konvulsiviskt snyftande i
nästa, ett spasmodiskt pantomini6pel, som är
allt annat än artistiskt, axelryckningar, som
ej kunna qvalificeras; med ett ord höjden
af onatur — hos ’ Sveriges första
skådespelerska!" Romoald.
Trubn elli ren.
(Ord till Azucenas aria i 2:dra Aktens början af
"Il Trovatore", af Verdi.)
1.
Rosor re’n glöda
Fjerran vid österns bryn,
Skimrande, rtida,
Växa de upp på skyn.
Kosornas tid är kort,
Och när de vissna bort,
Följer jag sorgsen med;
Slut är den kamp jag stred.
Derför jag sända
Vill än en sång från mig.
Det är det enda
Sångarn kan gifva dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
