- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
91

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

91

heter mot staten, för rekryt-utskrifningen.
De små egeudomarne sammanslogos till
rekrytsektioner: en af egendomsägarne
ställde rekryt och de öfrige betalade till
honom regeringstaxan. Sålunda var det
Peter den store, som år 1721 förvandlade den,
mera på häfd än på lag grundade,
bundenheten vid jorden till personlig
lifegenskap, träldom. Ursprungligen gällde
äfven detta förfogande endast stora
Kyssland; men det utsträcktes med en
öfverhandtagande centralisation äfven till de
öfriga delarne af riket. Peter den store
upphäfde äfven åtskillnaden mellan arf- och
länegods, Wottschina och Pomästie, samt
gjorde besittningen af bönder till en
uteslutande rättighet för adeln, hvaremot denne
pålades tjenstepligt mot staten för lifstid.
Han behöfde adelns bistånd för sina stora
företag, hvilka utfördes med en budget af
endast två miljoner, och för att ej umbära
dess tjenster, gjorde han densamma en gåfva
af tio miljoner menniskors frihet.

Öfverhufvud voro "själar" en lång tid
ett löpande betalningsmedel för Rysslands
herrskare. Peter den store öfverlät
bönder åt fabriksinrättningar, hvilka af honom
uppmunlrades. Katharina den andra skänkte
sina gunstlingar de bönder, hvilka, till ett
antal af 900,000 år 1763 indrogos från
klostren. Belöningen för ett vunnet
fältslag varierade mellan 5 à 10,000 bönder.
A andra sidan inskränktes af Elisabeth
grundherrarnes tjensteskyldighet mot
staten till 25 år. Peter den andre upphäfde
denna förpligtelse helt och hållet, men
gen-gåfvan, lifegenskapen, förblef beståndande,
och Katharina den andra, oaktadt sin
filantropiska brefvexling med de franska
filosoferna, lade slutstenen till byggnaden
genom träldomens införande i Lilla
Ryssland år 1785. Kosackerne bekämpade denna
regeringsåtgärd genom flera uppror och
hälften af dem utvandrade till Svarta hafs
trakten, Don, o. s. v.

Ifrån år 1785 är det således, som den
ryska bonden varit fullkomligt träl och
rättslös mot sina herrar. Många välme-

nande regeringsåtgärder slogo om i nio
motsats och tjenade att gifva institutionen
styrka. Sålunda var det genom en
förordning, som afsåg att förhindra de
lifeg1-nas misshandling, som deras herrar fingo
en laglig rätt att bestraffa dem med ända
till 40 spöslag samt att, mot 150 rubel i
kostnadsersättning till kronan, förvisa dem till
Sibirien. Likaledes erhöll adeln genom en
förordning, som förbjöd att genom försälj"
ning af lifegne söndra man ifrån hustru
eller desse ifrån sina minderårige barn,
laga fasta på rättigheten att sälja sina
un-derhafvande.

Att förhållandet mellan godsherrarne
och deras lifegne icke varit så
patriarka-liskt vackert, som man stundom velat
förespegla, inses bland annat deraf, att enligt
en för flera år uppgjord statistisk
beräkning, hvilken ej längesedan fanns införd i
en utländsk tidskrift, i medeltal 67 mord
och likaså många mordbrandsförsök
framkallades af lifegnes hat mot sina herrar
eller dessas inspektörer. En förordning af
1797 förnyade den gamla inskränkningen
af dagsverksskyldigheten till hälften af
veckans arbetsdagar, men den efterföljdes föga.

De lifegne bönderne betraktades af
lagen som en beståndsdel af ett gods eller
också ett industrielt etablissement ; och
olikheten af deras lott berodde af ägarens
personlighet. Hvarje bonde hade att till
staten erlägga skatt och till godsherren ränta
i penningar eller in natura för
begagnandet af hans grund och mark. En
godsherre måste åtminstone äga dessätin för
hvarje bonde, annars hemföllo de
öfverta-lige till staten. Öfvergick godset i arf till
en icke adelsman, hemföll alltsammans till
kronan, dock emot lösen. Vid
frigifvandet af lifegne måste godsherren anvisa dem
ett stycke jord. De i hushållet använde
lifegne (dvorovye) kunde förflyttas till
jordbruket och omvändt. Grundherren var
ansvarig för att hans lifegne ej dogo i
hungersnöd eller nödgades bettla — men
derutöfver sträckte sig ej hans förpligtelser!

Sin pålaga till grundherren afbördade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free