- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
94

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

94

man har att tacka for det verket så snart
blifvit fördt till målet, dog i början af 1800
och efterträddes af justitieministern Panin
uti ordförandeskapet för
redaktionskommissionen, hvars arbeten bragtes till slut
hösten 18G0. Den stora bondekomitén
slutade sitl arbete i Januari innevarande år
och den 7 Februari börjades
öfverläggnin-garne i rikskonseljen rörande
emancipations-ukasen och slutades den 25 i samma månad.

En promenad åt jernvägen.

Vårsolen lyste så godt och vänligt, att
jag en morgon raskade på mig och
företog en vandring till Kajsaniemi. När man
så länge legat i vinteride, behöfves det
verkeligen en sådan der glad vårsol, för
att man på nytt skall känna sitt frusna
sinne blifva upptinadt och erfara, att man
är en medborgare i den öfriga civiliserade
verlden. På det muntraste stämd, nådde
jug målet för min vandring. Jag hade icke
varit här, sedan hösten skalat träden i
parken. Min öfverraskning var äfven stor, då
jag fann, huru jernvägsbanken med stora
steg skridit sin fulländning till mötes och
tycktes trotsa alla de profetior, man ofta
hört upprepas om dess omöjliga bestånd.
Från Thölö-sidan forslade man idkeligen
fyl ning för bankens vidare fortsättning åt
staden till. Det var lif och verksamhet i
denna tafla. Dess åsyn afprutaöe en stor
portion inhemskt misstroende från våra,
annars dertill välstämda, sinnen. Att
jernvägen snart går sin fulländning till mötes
— derom är man numera ense, ehuru vår
otålighet ofta nog låtit höra sina
betänkligheter. Det skall således icke räcka
länge, innan vi i verkligheten få skåda hvad
man på tbeaterhusets tablåridå uppdukat
för vår syn, — naturligtvis med afprutning
af ett och hvarje svindlande
förhoppningar, dem taflans mästare gjort sig, såsom
att bantåget i förbifarten finge göra sitt
frukostmål i Kajsaniemi-köket o. m. d.

Stående på föreningsbanken mellan
Thölö-vikens båda stränder, lockades jag att följa

dess sträckning inåt staden, till de under
arbete varande stationsbyggnaderna. Från
jernvägens mekaniska verkstad hvirflade
röken genom den höga skorstenen,
utvisande att här var fullt arbete inom hus.
Jag styrde min kosa direkte till
verkstaden och öfverraskades angenämt af den
rymliga, ljusa lokal man inredt åt de många
derstädes uppsatta machinerna. Herrarne bo
ju som prinsar, höll jag redan på att säga
till en svarfstol, som tyst betraktade mig.

Verkstaden var för öfrigt så godt som
färdig. En ångmaskin om tolf hästars kraft,
bestämd att drifva det hela, var äfven
uppställd. Den besökande kan dock icke
undgå att fästa sin största uppmärksamhet vid
en högt uppe belägen, stor, flyttbar krän,
som hvilar på husets båda väggar. Dess
bestämmelse är att upplyfta och till hvarje
punkt af verkstaden transportera pjeser af
större vigt. Om man skulle tala härom i
Hr Robert v. Kraemers diamantspråk,
kunde man t. ex. uttrycka sig på följande
sublima sätt:
Kranen med kraftiga kedjor af jern
Sluter den väldiga tyngden som fänge,
Kuskar den häftigt och lyftar i höjd,
Lätt, — liksom jätten den famnshöga stenen —
Bär, majestätisk, till hvad plats som helst
I det ofantliga rummet, sin börda.
Menniskobarnen — de undrar och ser.

Men, låtom oss lemna den
"mekaniska’’ poesin åt sitt värde och i stället
förflytta oss till det, i förening med
verkstaden stående, vackra lokomotivstallet —
om man så får uttrycka sig. På afstånd
fick jag redan sigte på det första finska
lokomotivet — "Ilmarinen." Med en känsla
af vördnad trädde jag närmare denna
nästan fullmogna ånghäst, som snart i
fyrsprång skall rusa fram på Finlands första
jernväg. Oaktadt jag tror mig kunna skryta
af att vara hästkännare och ledamot i
sällskapet "för hästafvelns förbättrande i
Finland", var jag likväl helt osäker vid
be-dömmandet af denna, för våra
förhållanden, helt nya race af dragare. Så
mycket tror jag mig dock kunna säga, att
inga fel i djurets yttre byggnad kunnat för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free