Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
våra närvarande riksdagar, men alldeles icke
öfverensstämmer med lagbokens föreskrift
och det är icke sannolikt, att man så snart
kan hafva glömt eller öfverträdt en nyligen
gifven lag.
Om det sålunda möter stora svårigheter
att uti landslagen upptäcka den svenska
riksdagens ursprung, så låter den deremot
med lätthet härleda sig från ett slags
riksmöten, hvilka icke lanslagen, men väl
historien omtalar. Utom de ärender,
lagstiftning, beskattning och konungaval, för
hvilkas behandling lagen utstakade bestämda
föreskrifter, funnos naturligtvis en mängd
andra riksangelägenheter af den vigt, att
konungen, om ock icke af uttrycklig lag,
dock af andra tvingande förhållanden
kunde finna sig förhindrad att dem allena
afgöra. Också finner man, att konungarne
för sådana fall plägade sammankalla ett
slags rådförsamlingar, hvilka visserligen icke
finnas i lag föreskrifne, men derföre icke
få anses emot lag stridande, såvidt de icke
befattade sig med sådana mål, som lagen
åt andra myndigheter uppdragit. Dessa
slags möten, hvilka rimkrönikan under de
äldre tiderna kallar hof, under de sednare
dagar eller herredagar, utgjordes i
allmänhet af kyrkans prelater eller konungens
män. Herredagen var sålunda, om man
vill uttrycka sig på sednare tiders språk,
en församling af prelater och adel,
likartad med de församlingar af prelater och
kronvasaller, som förekomma i andra
europeiska riken, innan städerne hunnit den
betydenhet, att äfven deras ombud måste
tillkallas. Man erinre sig för exempel
sammansättningen af ett engelskt parlament
under konungarne af det normandiska huset.
Hvilka och huru många vid hvar herredag
borde infinna sig, det berodde enligt
Sken-ningestadgan af 1285 på konungen att
bestämma, af hvilken stadga äfven synes,
att de tillkallade hade rätt till fritt
underhåll. Vid herredagar brukade sannolikt
åtskillige infinna sig för enskilda
angelägenheters bevakande, och det var utan tvifvel
för att förekomma’ ett a ltför stort tillopp
af sådane, som samma stadga förbjuder
någon att komma okallad, såvida han icke hade
angelägen sak och lefde på egen kost, på
det icke stort tillopp skulle förorsaka
tidsutdrägt och konungens folk för mycket
betungas af kosthåll.
Ehuru herredagen vanligen endast
utgjordes af prelater och adel, så hände det
dock någon gång, att den förstärktes
genom tillkallade ombud ifrån rikets
kommuner, neml. härader och städer. Härigenom
bemedlades öfvergången till en verklig
folkrepresentation. Det var endast genom dessa
ombuds närvaro, som herredagen
småningom kunde sätta sig i besittning af
landskapens lagstiftnings och beskattningsrätt
och dymedelst förvandla den gamla
land-skapsförfattningen till en riksförfattning,
en förvandling, hvilken dock först under
långt sednare tider fullkomnades.
De egentliga herredagarne eller möten af
adel och biskopar förekomma för sista
gången under Carl IX:s tid (i Jönköping 1599).
I deras ställe framträda redan under hans
regering ett annat slags möten, som
sedermera blifvit kallade utskottsriksdagar,
emedan endast en del af ständerna, vanligen
med fullkomligt uteslutande af bönderna,
blefvo till dem kallade. Till mötet i
Örebro 1606 förskref Carl endast adeln,
biskoparne och tvenne ombud ifrån hvar stad,
men han ursäktade sig genom bref till
landsändarne: ban hade icke velat besvära
menige man, helst ingenting nytt varit
för-handladt. Under Gustaf Adolfs tid
föredrogos och afgjordes beskattningsfrågor på
utskottsriksdagar. Kontributionen till
Elfsborgs lösen beviljades på ett möte (1613),
derjemte rådet endast tvenne adelsmän ifrån
hvart landskap, biskopen med en
kapitu-laris från hvarje stift samt borgmästare och
råd i Stockholm voro närvarande.
Beslutet innehöll likväl en slags reservation, att
man härmed icke ville praejudicera de
frånvarande ständerna eller betaga dem deras
betänkande eller samtycke.
Boskapspen-ningarne beviljades för första gången på
ett möte (1620), som bestod af ståthållarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
