Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
ställer mig ett — låt vara etnografiskt —
museum för minnen af icke blott
menniskor af största purism i deras finska
ursprung, utan för minnen af folk och land
inom vårt storfurstendömes gränsor jemte
allt hvad dertill räknas bör.
Förhållandenas tvång torde föranleda, att ända till
sednaste tider, ja ock måhända ännu
under dem, de flesta föremålen för ett
finländskt nationalmuseum (om jag vågar kalla
det så) komma att bära spår af svenskt
ursprung eller svenska kulturintryck. Men
jag hoppas, att oaktadt allt hvad man
förebrår finnvännerna (= fennomaner i bättre
mening), ingen så ensidigt inbilsk skall
finnas bland dem, hvilken derföre vore
fiendtlig mot saken. Ett rent och
uteslutande finskt nationalmuseum blefve, om
icke absolut omöjligt ännu, dock antingen
ytterst fattigt, eller ock något belt annat
än ins. med sitt förslag afser; det skulle
kanhända bli lika mycket asiatiskt som
europeiskt. Ett finländskt deremot är
mycket snarare (ja hvarföre icke genast?)
möjligt; det är för oss mera "heimisch",
bekant och kändt.
Man har ej i Sverige alltför länge egt
ett nationalmuseum, ehuru rikare dess
res-susser i minnesväg äro än våra. Också
der torde mången tvekat, om man kunde
få tillsamman något af särdeles värde, men
då de i hufvudstaden spridda samlingarna
nalkades ett gemensamt mål för sitt
noraadiska lif och ökades ined tillskott frän
bela landet, fann man, att, om det
samlade också icke hade något utomordentligt
intresse för den besökande från Europas
stora och gamla nationer, så hade det dock
ett icke ringa för den egna landsmannen.
Månne förhållandet icke blifva detsamma
hos oss? Man förebrår såväl svenskarne
som oss öfverskattning af det utländska,
men vår isolering har gjort oss å andra
sidan sega och fasthängande vid det egna.
Om man verkligen vill ett
nationalmuseum hos oss, så är det ej nödigt, att i
god ro slå sig ned med händerna i kors
och vänta ett halft, ett helt sekel tills alla
föremål, som nu anses af föga betydenhet
för ändamålet, hunnit blifva riktigt rara,
om de ej dessförinnan till följd af
bristande uppskattning förströtts och förstörts.
Att icke tala om våra gamla, ehuru, i
jemförelse med andra länders, nya minnen, en
sällspord återstod i ett land af ung och
dertill svag kultur, härjadt fordomtima af
krig, eld och vanvård, i vår tid kanske af
den sistnämnda och af eldsvådorna såväl
i landsorterna, som företrädesvis i städer,
oändamålsenligt uppförda af träd — samt
af den nya tidens fordran på nytt och åter
nytt. Men skall vår framtid bli annat än
en blott efterapning af det moderna
fremmande (för hvilket såsom endast sådant
man ingen aktning kan ega) om vi ej hysa
aktning och kärlek för vår forntid?!
Man kan invända: vi ega ett finländskt
nationalmuseum eller någonting ditåt uti
universitetets etnografiska museum. Ja väl,
en aktningsvärd början, utan tvifvel, men
ändock blott en början, som kunde göras
kraftigare, säkrare; dessutom är dess
lokal redan inskränkt. Tänk på vår
nationallitteratur, vår dramatiska konsts nya
början, vår blifvande nationaltheater, vår
konstförening, våra varande och ännu mera
vardande finska bildningsanstalter, de
mångfaldiga åtgärderna för befordran af
materiell kultur: allt visserligen nationelt, men
allt mest blickar framåt, ej nog
uppmärksamma tillbaka, och dock: i forntid ligger
nu och framtid.
Man finner af universitetets rektors
redogörelse af 1860, pag. 65, 66, att den från
universitetet 1858 till domkapitlen aflåtna
skrifvelse, som föranledt uppmaningar till
kyrkoföreståndare i landet att utverka
församlingarnes bifall till öfverlemnande emot
eller utan lösen åt universitetet af
fornlemningar, synnerligast från katolska och
den äldre lutherska tiden, hvilka finnas i
kyrkorna ofta i största vanvård, hittills
ledt till ytterst ringa resultater, i thy att
inalles från fem församlingar öfverlemnats
in summa åtta artiklar, oaktadt
universitetet åtagit sig transporten utan församlin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
