Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
skiljemynt blifvit utsläppt i rörelsen,
märkes sådant ganska lätt: det stadnar då i
stora massor bos detaljhandlare,
företrädesvis bagare, slagtare, m. fl. d., och
presenteras af dem till invexling. Man kan
vid granskning af de inkomna mynten skönja
om falska sådana äro i omlopp.
Uppsmält-ning af skiljemynt sker aldrig, ty den
lönar sig icke. Förslitningen sker långsamt,
förstöringen genom eldsvådor, skeppsbrott,
borttappning m. m. är ganska ringa,
emedan sällan större qvantiteter skiljemynt
finnas samlade på ett ställe. En emission af
skiljemynt behöfver således på sin höjd
ske en gång hvarje mansålder.
Att vid präglingen af mynt i allmänhet
den artistiska sidan ej får förbises, torde
lätt medgifvas. En nations mynt är för
utländningen — och ofta äfven för
efterverlden — det närmast till hands liggande
föremål för bedömande af en nations
ståndpunkt i civilisation. En mer än ursäktlig
nationalfåfänga — hvilken oftast i
politiken icke utan fara kan förbises — manar
derföre att göra dem så prydliga som
möjligt. — Utom dess äger man uti denna
egenskap den bästa garanti mot efterapning
och förfalskning. Uti ifrågavarande
hänseende visar sig alldeles omängd koppar mindre
lämplig till skiljemynt. Man begagnar hellre
bronz, hvilken ger finnare aftryck och är
mindre underkastad slitning. Men äfven
andra konsiderationer än skönhetssinnets
fordringar tagas numera i betraktande vid
fabrikationen af skiljemynt, ehuru de ännu
mindre än dessa sammanhänga med dess
ursprungliga egenskap af bytesmedel. Då
småmyntets vigt i förhållande till dess värde
är någonting mindre väsendtlig^, låg det
ganska nära till bands att afpassa
densamma så att de minsta skiljemyntens vigt
sammanföll med de minsta vigtenheterna.
Redan 1795 präglade man i Frankrike
kopparmynt efter detta system: hvarje centime
vägande en gramme. Äfven för längdmått
kan systemet tillämpas.
Då, såsom nyss anfördes,
tillverkningen och emissionen af den för ett lands
cirkulation behöfliga qvantitet skiljemynt
sker på en gång för en längre tids behof,
så erfordras för detta ändamål ej något
stående myntverk. Anskaffandet af det
nödigt ansedda beloppet till föreskrifven
prägel, vigt etc. synes lämpligast kunna
öfverlemnas åt den enskilde industriella
entreprenör, som derför betingar sig den
billigaste ersättning. Så tillgår det numera
D O O
äfven i de flesta fall. För omkring tio år
sedan påminna vi oss hafva sett titi
utländska tidningar omnämndt, att någon af
de sydamerikanska fristaterna lät
förfärdiga sitt nya kopparmynt hos en
knappma-kare i Paris. Helt nyligen såg inan, att
det unga konungariket Italien gjort
beställning af hela sitt förråd af kopparmynt hos
en fabrikant i Birmingham.
För utmyntning af guld och silfver
blifver deremot ett eget myntverk behöfligt
för hvarje land, som äger en sjelfständig
myntfot och ett eget klingande
cirkulationsmedel. Men deraf följer alldeles icke
att sjelfva myntfabrikationen måste drifvas
af staten sjelf. Äfven i detta fall har den
enskilda industrin visat sig åstadkomma
ett bättre arbete med minsta kostnader. I
Frankrike är direktören öfver myntet en
entreprenör, soin drifver fabrikationen på
egen risk ocli med egna apparater. Staten
består endast luynthuset och utöfvar en
ständig uppsigt öfver tillverkningen samt
underkastar hvarje pjes sorgfällig
granskning, innan den får sättas i omlopp.
Direktören är skyldig att mynta silfver och
guld äfven för enskilda, som inlemna så-"
dant till myntning, emot en fastställd
ersättning af två per mille för guld och :i/-t
procent för silfver. Men i många fall kunna
vilkoren betingas betydligt billigare,
emedan direktören gör sig till godo den
portion guld, som merendels vid silfrets
rening kan afskiljas. Alla de årliga
omkostnaderna för Frankrikes sju myntverk
utgjorde år 1848 320,000 francs, medan
Englands ena myntverk i London kostar
staten årligen öfver 44,000 pund sterling och
i likhet med hvarje industriell inrättning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
