Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
hvarken sjelf böjd att le eller att lifva
andra dertill. Han skulle ej hafva gått ut
dermed, om han hade försökt, ty vi voro
samtligen lika dystra som han. Han
förklarade, hurusom han hade blifvit oroad
genom en märkelig dröm natten förut, hvars
innehåll han hvarken kunde erinra sig eller
begripa; ej heller kunde han göra sig reda för
den oro, han till följd deraf kännt under
dagens lopp. Samtalet tog en allmänt
vidskeplig vändning, och det var besynnerligt
att finna, det de ilesta af oss voro oroade
af aningar, till hvilka vi ej kunde uppgifva
någon grund. Harry Walters, som varit
gift endast tre veckor, saile: "Vår Bessy",
såsom han kallade sin hustru, "bad mig
taga vara på mig sjelf, och önskade att
jag vore helbregda hemma igen, emedan
hon kände på sig liksom något illa skulle
inträffa." James Wilson sade, han önskade
gången vore fullbordad, ty lian kände en
sådan ängslan att komma hem till hustru
och barn, att ban nästan vore frestad att
lemna oss alla. Detta sades mera på skämt
än på allvar, men han tillade sedermera
tankfullt: "Lilla Susy bad mig denna
morgon berätta henne något om himmelen, för
det, sade hon, jag hade om natten tagit
henne med mig dit, och hon bad mig
skynda mig hem igen för att sluta min
berättelse." John Whitehead, en from och
hederlig man, anmärkte att vi voro i Guds
hand och måste lyda hans vilja, denna
må vara hvilken som helst, ty vi kunde
ej veta hvilken minut vi kunde lefva
endast i andanom. Det var ingenting ovan-
O O
ligt af Whitehead att säga sä, ty han
talade vanligen ur denna ton; men det hade
ined sig att vi afbröto samtalet. Jag
utropade då: "låt oss gå till vårt arbete; de
andra gångarne skola annars hinna förr
fram till målet än vi." Så uppreste vi oss
på samma gång och gingo hvar och en
till sin plats.
Vi tycktes alla gå till arbetet med den
föresatsen att godtgöra försummad tid, ty
jag kunde höra klangen af mina kamratars
hackorj medan uu och då det döfva ljudet
af jordborrarne utvisade, att dessa
användes flitigare än före måltiden. Denna
morgons arbete hade varit det svåraste vår
afdelning haft under drifvandet af dessa
gångar. Hvad mig beträffade arbetade jag
nu dubbelt emot hvad jag hade gjo"rt i
början och jag begynte redan känna mig
belt glad till mods, såsom det alltid är
när arbetet skrider framåt, då plötsligen
hördes ett förfärligt, brak, beledsagadt af
ett häftigt vinddrag, som blåste ut våra
ljus och lemnade oss i mörkret.
Vi dröjde icke för att betänka oss, ty
vi insågo att något allvarsamt hade
tilldragit sig och att springa till schaktet var
synbarligen den enda utväg, som återstod
oss. Och sprungo gjorde vi. Jag, som
var den yngsta och flinkaste, lopp i
spetsen och bibehöll denna plats ända till
slutet af denna förskräckliga kapplöpning.
Det var en kapplöpning i mörkret ned uti
en trång gång och priset var det dyrbara
lifvet. Som jag hade försprång, befriades
jag från olägenheten af att tumla öfver
mina kamrater, och undgick derigenom
många skråmor. En utomordcntli gt stark
luftström gjorde mig ett jemnt och betydligt
motstånd; men framåt flydde jag, knappast
märkande detta, icke heller gaf jag
mycket akt på hvad som i böljan hade varit
ett lågt sorlande ljud, men hvilket nu
hastigt närmade sig och växte till ett dån
o o
af rasande naturkrafter. Jag gaf mig icke
tid att eftersinna orsaken till detta
vexan-de åsklika buller; mitt enda syftemål var
att nå till botten af grufvan, och för detta
ansträngde jag hvarje nerv. Framåt flög
jag; närmare och närmare kom det
förskräckliga dånet, hvilket tycktes befinna
sig belt nära min högra sida. Ännu ilade
jag framåt, men nu hördes ett brusande
uti sjelfva hufvudgången, hvilket
öfvertygad© mig att bullret härledde sig af vatten
och att grufvorna voro öfversvämmade. Det
hade varit alltför bedöfvande och oklart
för mig förut, för att jag skulle kunnat
urskilja orsaken, och en Guds lycka var
det att jag insåg det nu, ty ännu en se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
