Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
ocli sjelf frisk och rask. Han gjorde inga
försök att sälja eller köpslaga med någon;
han höll sig från hvarje umgänge med byn,
han lefde blott af fisk, hvilken stekt spridde
den der öfvernaturligt starka lukten; och ban
tilltalade aldrig någon, med undantag af just
Poulailler sjelf. En vacker afton, då don
unga mannen rodde hem förbi tornet,
hastade "den lede fiskaren" ut på klippan — sade:
"Jag tackar er, Poulailler, för det ni
gifvit mig ett namn’’, bockade artigt — och
hastade in i tornet igen. Den unge
fiskaren kände orden löpa såsom en iskall käre
långs ryggraden; och när helst hau for till
sjös framdeles, gick ban alltid åtskilliga
kabellängder från tornet.
Tiden förgick — och en vigtig tilldragelse
ägde ruin uti Poulaillers lif. Hau var
förlofvad och skulle gifta sig. På den dag
lians förlofning blef offentliggjord,
församlade sig lians vänner i bullersam
munterhet omkring honom på möljen vid byns
fiskarhamn för att frambära sina
lyckönskningar. Midt uti värsta skrålet gjorde en
obekant röst sig hörd, hvilken tystade hvarje
aunan inom ett ögonblick, llopen drog
sig tillbaka och man såg nu "den lede
fiskaren® klättrande upp för möljen. Det
var första gången ban satt sin fot —
klufven fot — inom byns rå och rör.
"Mitt herrskap", sade "den lede
fiskaren", "hvar är min vän Poulailler?" Han
framställde frågan med fullkomlig artighet;
lian såg särdeles bra ut i sin fiskaredrägt;
ban förde med sig en den mest aptitliga
lukt af stekt fisk; ban hade en hjertlig
nick för männen och ett inställsamt
småleende för qvinnorna — men oaktadt alla
dessa personliga företräden drog sig hvar
man tillbaka för honom och ingen
besvarade lians fråga. Den bristande popularitet
hans mottagande röjde, bragte honom dock
icke ur fattningen. Ilan såg sig omkring
efter Poulailler med forskande blickar,
upptäckte den plats der han stod och
tilltalade honom på det allra vänligaste.
"Så, att ni skall gå åstad och gifta er?
anmärkte "den leda fiskaren."
"Hvad kan det röra eder?" sade
Poulailler. Han var inom sig förskräckt, men
såg barsk ut — ett icke ovanligt beteende
för män af hans klass under så fatta
omständigheter.
"Min vän", fortsatte "den lede
fiskaren", "jag har ej förgätit eder artiga
uppmärksamhet att begåfva mig med ett namn;
och jag kommer hit för att återgälda den.
Ni skall blifva familjefar, Poulailler^ och
ert första barn skall blifva en son. Jag
har för afsigt att göra denna gosse till
min adopliv-son."
Märgen uti Poulaillers ryggrad kändes
rasande kylig — men han blef barskare
än någonsin, i trots af sin ryggmärg:
"Ni skall icke gå i land med något af
det der" genmälte ban; "om jag ock ägde
den största barnskara i Frankrike, skall
intet af mina barn komma i beröring med er."
"Jag skall adoptera er förstfödde det
oaktadt", vidhöll "den lede fiskaren."
"Poulailler! jag önskar er en god morgon. Mina
damer och herrar! samma önskan till eder!"
Med dessa ord aflägsnade han sis från
o o
möljen; och Poulaillers ryggmärg återfick
sin vanliga temperatyr.
Följande morgon var stormig; och bela
byn väntade att få se båten från tornet
sticka ut till sjös såsom vanligt. Icke ett
tecken dertill kunde skönjas. Sednare på
dagen rekognoscerade man på
vördnadsfullt afstånd den klippa, på hvilken
byggnaden stod. Hvarken båtar eller nät voro
på deras sedvanliga plats. Om natten
saknade man för första gången det röda
eldskenet derifrån. "Den lede fiskaren" hade
farit sin kos! Han hade på möljen
till-käunagifvit sin afsigt och försvunnit, livad
kunde detta betyda? Ingen visste det.
På Poulaillers bröllopsdag återkallade
ett inträffadt järtecken minnet af den
diaboliske okände och störde, i följd deraf,
lugnet uti brudgummens ryggmärg. I det
ögonblick då vigselakten var fulländad, smög
sig en delikat lukt af stekt fisk in uti
sällskapets näsborrar och en röst från osyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
