Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
stått under det saken var anhängig, och
man förstod så begå, att ban hädanefter
skref i regeringens sinak. Schildt och
Holmberg utstodo hvardera 8 dagar vid vatten
och biöd.
Så förbereddes Kgl. Förordningen af
den G Maj 1680, hvilken i verket, fastän
ej i bokstafven, var både ett återinförande
af censuren och merändels ett
öfverlemnande af densamma åt okunnigheten,
emedan boktryckaren, nu ensam gjordes
ansvarig för allt missbruk af tryckfriheten; dock
med undantag af sådana förbrytelser som
tillika voro högmålsbrott, i hvilka
ansvarigheten drabbade författare och
boktryckare gemensamt. — Ooh såsoin af det
Ilall-dinska tryckfrihetsmålet synes, gjorde man
ett högmålsbrott af hvarje tadel af
styrelsens åtgärder. Den politiska pressen sjönk.
Män, hvilka hade en ställning i samhället
att förlora, skydde att utsätta sig för de
trakasserier och de förföljelser af de
makt-hafvande, hvartill ett offentligen utsagdt
sanningens ord gaf anledning. Pressen föll
i händerne på skribenter, sådane som den
afskedade och ruinerade majoren Lund,
(utgifvare af "Dön välsignade
Tryckfriheten, som sedermera förändrade namn till
"Tryckfriheten den välsignade") hvilka det
var lätt att bränmärka med benämningen
illasinnade. I Schröderheims bref till
Gustaf III finnes en både ömklig och löjlig
skildring af det sätt hvarpå man slutligen
gjorde sig af med Lund och förmådde
honom att, för mottagne 100 rdr, upphöra
ined sin tidning.*) Allt var nu tyst och
konungen ansåg sig hafva" vunnet spel.
"Men missnöjet höll sig skadeslöst genom
skrifna anonyma uppsatser, som flögo kring
landet och bildade en lika talrik som
smä-deJig och hemlig oppositions-litteratur af
egen art, som ännu fräter på Gustaf III:s
minne" (Geijer anf. st.). Konungens
spioner kunde väl redogöra för honom, hvad
vissa "illasinnade" sade och gjorde, men
hvad den stora massan af nationen kände
*) Schröderheims Anteckuiugar, pag. 210.
och tänkte blef honom doldt. Han fick
dyrt plikta, för det ban glömt sina egna
ord, "att den vrede, som döljer sig, ökas."
Det år märkvärdigt att se, i hvilken
okunnighet om folkets sinnesstämning, de, som
närmast omgåfvo konungen, och i
allmänhet hela regeringspersonalen befunno sig.
Konungen sjelf litade så mycket på sin
popularitet, att han till de fremmande
ministrarne skall hafva yttrat, att ständerna
till 1786 års riksdag blott skulle komma
för att bifalla och resa. Men ban skulle
snart få erfara motsatsen. I hela landet,
bland alla samhällsklasser herrskade ett
betydligt missnöje. Man hade på lång tid
ej sett annat än nöjen och hemliga
krigsplaner uppgöras på höjderna samt fruktade
allt af en riksdagskallelse, hvars egentliga
ändamål man icke kände. Man utspred
bland annat, att meningen med ständernas
sammankallande ej var annan, än att
förändra regeringssättet och pålägga nationen
de oerhördaste skatter. Konungens
propositioner vunno af de knotande
folkombuden föga eller intet afseende.
Ständernas åtgärder innefattade intet annat än
misstroende och besvär. Under de
underdånigaste uttryck framburo de inför
thronen de skarpaste sanningar. Detta
retade och smärtade konungen så mycket mera,
som ban ansåg det oförtjent, och som
motståndet kom från personer, hvilka
antingen ägt hans förtroende, eller hvilkas
slägter utgjorde hans dagliga omgifning på
hofvet. Han blef stött och lemnade äfven
å sin sida alla ständernas framställningar
utan afseende. Konungens sinnesstämning,
medan riksdagen varade, beskrifves (i
grefve Oxenstjernas efterlemnade papper)
såsom gränsande till förtviflan. En dag
sade han till Oxenstjerna: "Huru olycklig
är jag icke! mitt folks kärlek är förlorad,
ja för alltid förlorad! Hvad har det blifvit
af denna enthusiasm, som omgaf mig
öfverallt, detta förtroende, som utgjorde min
lycka? Alla dessa hjertan, förr uppfyllda
af tillgifvenhet och kärlek äro nu som is;
jag har ingenting mer att hoppas. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
