- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
311

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

311’

ankomsten dit varit så svag att han måste
i säng bäras upp till länets lazarett, hvarest
han utandades sin sista suck den 12
september.

I den aflidnes plånbok låg — jemte 200
rdr såsom bestämda respenningar till
Stockholm — en gulnad och genom träget
upp-och ihopvikande nära utnött papperslapp,
innehållande en poetisk strof på fyra
rader, skrifven af fruntimmershand, af hans
Hilma. Hennes minne hade ban varit
trogen intill döden.

I Brauns utseende fäste man sig främst
vid hårets upproriskhet och den mer än
vanliga korpulensen, af hvilken man kan
sluta sig till den elefantlika gången,
understödd af än den ena, än den andra
ovanliga knölpåken — Braun var älskare af
kuriosa i käppväg och hade en liten dylik
samling — men ingen kan göra sig en
föreställning om det skiftande i hans blick,
en fullkomlig kontrast mot de orörliga
an-letsdragen. Der spelade vanligen i de bruna
ögonen en godmodighet, en hjertegodliet,
som, på samma gång den drog munnen
till ett svagt satiriskt löje, uttryckte ett
öfverseende med verlden och dess
personnager; men denna godmodighet kunde
under ett samtals lopp, om något oädelt,
något retande yttrades, ögonblickligen
förvandlas till en harmens, en bitterhetens
känsla, som ur den svartaste emalj
slungade blixtar uddhvassare än synålspetsar
— för att lika hastigt lemna rum för det
blida, det vänliga uttrycket. Sådan
föreföll Braun i kretsar, der ban trifdes, och
bland rätt förtroliga och glada vänner. I
sällskap med dem kunde han vara öppen,
oförbehållsam, full af skämt, baruslighet,
pojkaktighet, ja yra, hvilket allt på ett
snart sagdt komiskt sätt afstack mot hans
skrofliga basröst, hvars spruckenhet lika
litet lämpade sig för musik som hans
omusikaliska öra, hvilket kunde skapa och
förnimma klang och välljud endast i versen
och språket.

För öfrigt var ban, med all sin
naturliga kallelse för det glada, ingalunda all-

tid den, som han såg ut att vara. För
alla är det icke kunnigt (hvad Beskow så
träffande anmärkt) att "den inre smärtan
ofta ger sig luft i skämtet, att den, så till
sägandes, af sitt eget hjertblod stundom
bildar de nöjets rosor, som fägna
åskådarens ögon." Liksom i Brauns dikter det
allvarliga någon gång träder med bjerthet
fram bredvid den uppsluppna munterheten,
förekom detta ännu oftare i hans
personliga lif, och allvaret antog då stundom, ja
tidtals, karakteren af dysterhet och en leda
vid allt. Under nattens enslighet kunde
man från hans rum ofta böra djupa suckar
och tunga steg, men morgonen derpå satt
ban, såsom vanligt, tyst och försjunken i
sitt arbete och hade alltid till hands ett
vänligt eller skämtsamt ord till den
inträdande. Sina mest lekande sånger —
hvarpå vi förut hafva häntydt — diktade han
vanligtvis under sådana själssjukans perioder.

Eljest var ban, just i ungkarlverlden,
då några främmande funnos närvarande, till
mångens stora föuindran och gäckade
förväntan snarare sluten, fåordig, ja tråkig.
Deremot "i en krets af unga bildade
fruntimmer, när man först kunde få honom så
långt*), hade ban oftast sina allra
lyckligaste ögonblick af qvicket utan cynism, af
spelande lynne inom gränsen af en fullt
salongsmässig och väl uppfostrad
konversation, af älskvärd frihet och förtrolighet,
men förenad med all möjlig ridderlig "égard."
En afton bland karlar kunde man ofta,
äfven deu tiden Braun var som allra
ungdomligast, höra någon yttra: "Men, herre
gud, hvad går det åt vår vän — han sitter
ju och tjurar!" Bland täcka flickor i fina
verlden hette det aldrig annat än: "Min
gud, hvad den Braun är tokig!" Men denna
tokighet var verkligen så pass oskyldig att
en förståndig och vaksam mamma "en
per-mettait 1’entretien à sa fille", medan det
åter icke gerna kunde falla någon
förnuftig moder in att tillåta sin dotter "la
lec-ture" af det tokeri, som densamme Braun

*) Yttrar Orvar Odd, i "Grupper och
personnager", sid. 139.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free