Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402’
da presslagar eller ock åtminstone
serskilda lagstadganden, som afse
möjliggörandet af en serskild öfvervakning af pressen.
Då sålunda behöfligheten af speciela
lagstadganden angående pressen ej bör vara
tvifvel underkastad, blir andra frågan,
hvilka slags åtgärder äro af nöden? Utgående
från den synpunkt, vi ofvan angifvit, som
utvisade vådan af att låta pressens
missbruk ohejdadt utöfva sitt onda och
emedlertid ej företaga sig annat, än att vänta
till dess gerningsmannen blifvit straffad,
har man länge ansett det rigtigaste medlet
för att hindra det onda vara, att ställa
pressen under polisens uppsigt och ej
tillåta någonting från trycket utgifvas, som å
den offentliga myndighetens vägnar
ansåges oskadligt. Det enklaste vore ju att
polismakten hade boktryckerierna under
sin speciela uppsigt och att man läte alla
deras producter passera genom ett slags
tullport, hvarvid kunde förhindras
publicerande af allt, som anses brottsligt. En så
beskaffad speciel tillsyn i allmänna
säkerhetens namn vore ju ej betänkligare än den,
Regeringen i samma interesse utöfvar öfver
kruttillverkning, allmänna
kommunikationsanstalter, af hvilka den förra heltocbhållet
besörjes af regeringen, de senare ej få
upplåtas till begagnande af allmänheten, förrän
deras säkerhet äro af regeringen profvade.
En så beskaffad öfvervakning af pressen
synes helt enkel och natuilig och borde
heltocbhållet kunna hejda det onda,
pressen, om den missbrukas, medför: en theori
så mycket mera förledande, som den är
lätt att veikställa. En dylik theori, ehuru
följdriktig den än synes vara, har
emedlertid det felet, att den ej låtit och ej skull
låta realisera sig, så länge mensklig
ofullkomlighet finnes; hvar skall man uppleta
personer ofelbara i skrifters bedömande?
Hvad säkerhet har man, att dessa icke vid
fråga om skrifter i religion, politik, moral
etc. skola i sitt omdöme lika väl kunna
taga miste och låta besticka sig,, som
författaren? Hurudant blefve tillståndet i det
borgerliga samhället,, om å ena sidan, last-
fulla och sambällsförderfliga skrifter
kunde uts-ändas under den offentliga
myndighetens sanktion och insegel, medan å
andra sidan hvad, som verkligen är
uppbyggande och lärorikt, kunde såsom
straff-värdt undertryckas? Till följd af
omöjligheten att praktiskt utföra en sanu censur
hafva dylika præventiva åtgärder numera
i allmänhet öfvergifvas, ty de hafva ej
allenast visat sig olämpliga, utan
tillochmed skadat samhället, enär detta
dymedelst beröfvats de stora fördelarne af det
fria och vidtutsträckta meddelande af
tankar, som genom pressen möjliggöras, och
hvilka bli större i den mån, pressen
lyckats snabbare och i större utsträckning
utbreda de ord, hvari samhällsnyttiga tankar
blifvit uttryckta.
Ehuru många gånger det förut blifvit
bättre sagdt, måste vi i största korthet
antyda den väsendtliga betydelsen af en
fri press, för att sedermera må visa sig,
hvilka anstalter staten bör vidtaga och
hvilka den icke bör vidtaga för att
behörigen kunna öfvervaka, att den ej
missbrukas samhället till förderf. Dess betydelse
är tvåfaldig: först såsom medel att utbreda
bildning och upplysning; för det andra
såsom politisk makt. Till följd af sin
betydelse i det förra hänseendet har den på
ett sätt, hvarom antiken ej hade någon
aning, befrämjat vetenskap, intelligens och
humanitet. Ej lätt kan i någon gren af
menskligt vetande några betydligare
framsteg ega rum utan fritt inbördes
meddelande af tankar genom pressens tillhjelp.
Lägger man den i bojor, blifva ofta de
helsosainmaste och vigtigaste sanningar för
lång tid undertryckta. Mod och lust för
tankeverksamhet bero på dess frihet. —
I politiskt hänseende spelar den en så
betydande rol, att man betecknat den såsom
en ny statsmakt. Och detta med rätta,,
ty den utgör en medlare emellan de
enskildas önskningar och offentlig
myndig,-hets vilja, af hvilkas öfverensstämmelse
samhällets styrka beror. Den politiska
pressen har nemligen, till. uppgift det dubbla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
