Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Törnebladh och Lindroth, Latinsk språklära. 170
Eec. går nu att framställa några mindre betydande
detaljanmärkningar, hvartill lian vid bokens genomläsande trott sig
finna anledning. Ehuru han villigt erkänner, att ban i afseende
på formläran saknar ej blott tillräckliga specialstudier utan äfven
pedagogisk erfarenhet, har han likväl ej ansett sig böra
underlåta att äfven i denna del uttala hvad han funnit
anmärkningsvärdt.
Formlärans förf. har i allmänhet följt grundsatsen att helt
enkelt angifva fakta utan att inlåta sig på någon vetenskaplig
förklaring af formernas bildning. Om också rec. för sin del
ej vågar bestrida, att detta förfaringssätt i allmänhet är riktigt
med hänsyn till lärjungarnes utveckling vid den tidpunkt, då
läroämnet inträder, har han likväl vid vissa enskildheter ej
kunnat undertrycka den önskan, att något mer i detta afseende hade
gjorts för att bringa lärjungens uppfattning på det klara, eller
att förf. åtminstone varit mera konseqvent. De enda fall, där
förf. inlåter sig på den genetiska förklaringens område, äro
följande.
I inledningen till deklinationsläran upplyser förf., att den
egentliga ordstammen är något annat än den s. k.
böjningsstammen, och visar, på hvad sätt hvardera skola igenfinnas.
Men af den sålunda uppstälda satsen om ordstammen gör förf.
ingen tillämpning; att t. ex. -o hör till stammen hos substantiv
af 2:a deklinationen, blir för lärjungen en alldeles värdelös
kunskap, då han ej ens erhåller en antydan om att denna
stamkaraktär kan förändras eller utträngas framför vissa
böjningsän-delser men likväl endast undantagsvis igenfinner den. Enahanda
är förhållandet vid konjugationsläran, där förf. väl antyder, att
-a, -e och -i tillhöra stammen, men ej lämnar den minsta
förklaring öfver stammens förändring i sådana former som amem,
monui, vidi. Yid reglerna om bildningen af perfektum och
supinum gör sig denna brist särskildt gällande. Förf. angifver
fullständigt för perfektum ändelserna -vi (-ui), -si -i och för
supinum -tum, -sum; men hur, medels någon af dessa ändelser, af
t. ex. stammen pet- kan blifva petivi petitum, af stammen sona-,
sonui, sonitum, blifver för lärjungen oförklaradt. Blotta ordet
konjugationsväxling skulle här sprida ljus i mörkret. Grundligare
går förf. till väga vid sin framställning af nominativens bildning
i 3:e deklinationen och dennes förhållande till stammen, äfvenså
i fråga om presensstammens bildning, om
konsonantförändringarna i verbalböjningen samt om vokalförändringar i
sammansatta verb. Eec. vågar dock sätta i fråga, huruvida icke de
flesta af dessa regler lämpligare kunde meddelas i en
sammanhängande och någorlunda fullständig ljudlära, afsedd att använ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
