Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Om slutartikeln i substantivens pluralis.
ännu outveckladt, är underkastadt en alltjämt fortgående formel
förändring; bestående däri, att det samma dels bortlägger
ändelser, dels utbyter gamla mot nya. Där nu talspråket bortlagt en
ändelse så allmänt, att dess begagnande äfven i det allvarliga
talet väcker anstöt, där måste språkets vårdare inskrida och äfven
i skriftspråket aflägga den samma. Håller språket åter på med
att utbyta en gammal ändelse mot en ny, i hvilket fall alltid
två eller flere ändelser samtidigt förefinnas, har man att gifva
akt på, huru språket utvecklat sig i andra likartade fall, därefter
sluta sig till, hvilken ändelse som i den pågående striden skall
bli den segrande och sedan genom dess allmänna införande i
skriftspråket göra ett hastigare slut på osäkerheten i
övergångsstadiet.
I ett dylikt öfvergångsskede befinner sig språket i fråga
om slutartikelns form hos substantivens pluralis. För att göra
slut på det vacklande tillståndet och åstadkomma nödig
grammatisk regelbundenhet påbjöds, att denna slutartikel skulle hos
maskulinerna vara ne samt hos fem. och neutrer na. Vi förbigå
här och i det följande neutrerna i den 5 dekl., som hafva sin
egen afvikande form. Genom detta påbud gjorde man sig saker
till det öfvergrepp, som vi ofvan omnämt, emedan genom det
samma sådana former infördes, som saknades i talspråket.
Enligt dessa dekret erhöllo nämligen maskulinerna i den 3 dekl. i
bestämd form pluralis ändelsen erne, hvarigenom tillskapades
sådana osvenska ord som männerne, vännerne, bröderne,
kamraterne m. fi., hvilka det bildade talspråket bestämdt vägrade att
erkänna som sina. Härigenom uppkom det befängda
förhållandet, att man i skriftspråket begagnade former, som voro
oanvändbara i talspråket. Då någon hade att offentligen framsäga
det bästa, som den nyaste skaldekonsten frambragt, hade ban att
undvika de af skalden sjelf nedskrifna formerna, så framt han
ej ville väcka anstöt eller bli betraktad som en på sin
provincia-lism brytande landsortsbo. Detta förhållande var alltför orimligt
för att det ej skulle snart framkalla ett tillbakaslag. Detta har
inträffat, då en om språkets vård förtjänt man yrkat på
användandet af na som den allmänna slutartikeln i pluralis för
substantivens alla tre kön.
Förslaget går till en del utan tvifvel i den rätta
riktningen. Men såsom varande ett tillbakaslag har det dettas
benägenhet att slå för långt ut åt det motsatta hållet. Det gör
detta, då det icke medgifver undantag för sådana ord, som
enligt det vanligaste språkbruket antar till slutartikel i pluralis
ne, utan påbjuder med obeveklig konseqvens sådana former som
bjälkarna, bänkarna o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
