Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219 Om slutartikeln i substantivens pluralis.
Se vi efter, hur förhållandet var, innan de reformatoriska
sträfvandena togo sin början, finna vi, att det just var i fråga
om ord med pluralis på ar, som språkbruket vacklade. Ingen
af den tidens bättre författare använde för ord med
pluralisbildningen er någon annan artikel än na: Tegnér, Runeberg,
Malmström skrefvo alla männerna, vännerna o. s. v. I fråga om
ändelsen arna åter rådde ej samma enighet. Tegnér hade
förkärlek för denna form, men använde äfvan arne, som det synes,
utan att följa någon regel; han skref på samma rad gudarna
och gudarne. Runeberg åter har förkärlek för ändelsen arne,
men använder stundom arna äfven hos maskuliner. Malmström
slutligen synes lämna arne ett afgjordt företräde, men vacklar
äfven han. Enligt vårt förmenande och på skäl, som vi skola
här nedan anföra, är det just denna ändelse arne, som till följd
af en i språket inneboende lag söker att bryta sig väg och
uttränga den äldre formen arna.
Vokalföljden i arne är uti ordens två sista tonlösa
staf-velser för vårt språk karaktäristisk. Den igenfinnes i de aktiva
participen på ande, i den böjda formen af passiva particip på
ad, i imperfekt i 1 klassens verb, i komparativen samt i
superlativen böjda form. Redan till följd af dessa talrikt
förekommande ordformers föredöme får örat en afgjord benägenhet att
äfven i de nu omtvistade formerna höra samma vokalföljd, att
sålunda gifva företräde åt arne framför arna. Men det är icke
blott föredömet som här verkar: grunden ligger djupare. Det
kan nämligen visas, att hos de flesta af ofvannämda verb- och
adjektivformer det slutande e ursprungligen varit ett a, och man
har all anledning att tro, att äfven hos de öfriga detta har
varit fallet, åtminstone är det visst, att vid ordens böjning detta
a växlas med e eller rättare i. Det passiva participet heter
således i fornnordiskan af verbet kalla, kallada i fem. och neutr.,
kalladi i mask.; komparativen hade ar a jämte ari, superlativen
asta jämte asti; imperfekt ändades i första personen på da eller
ta, och hvad slutligen det aktiva participet beträffar, erinra vi
om, att i gotiska det samma ägde ett bortfallande a, t. ex.
bindand(a)s. Af ofvanstående fakta torde man vara berättigad
till att draga den slutsatsen, att det gifves en språkets alla
områden beherskande formutvecklingslag, enligt hvilken i ord med
två tonlösa slutstafvelse!- på den näst sista stafvelsens a måste
följa ett e i sista stafvelsen, och att således, liksom man säger
kallande, kallade, kallare, kallaste, måste man ock säga
armarne.
Denna språkets förkärlek för vokalföljden a-e i tonlösa
slutstafvelser är ej svår att förklara. I allmänhet torde man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
