Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz). II:1. Disciplinens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning. 387
heten, att skolan mestadels sköttes af personer, hvilka idke
voro kvalificerade för att kunna hålla tukt annat än med
käppen, under det att deras ämbete ej häller medförde
någon samhällsställning, som var egnad att ingifva respekt.
Enskilda framstående pedagogers opposition gent emot den
åter urartade skolan kunde länge ej åstadkomma någon
allmännare förbättring. Det var först den franska
revolutionens ideer, som gaf impulsen till en mera allmän och
genomgripande förändring af uppfostringsväsendet.
Rousseau var den, som i sina skrifter visade, huru
dessa ideer skulle göras fruktbärande på det pedagogiska
området. De tyska filantropisterna äro de, som i stor skala
sökt praktisera de Rousseauska teorierna. Hvad nu straffen
beträffar, så är klart, att den gamla, gängse, ingenting
mindre än filantropiska disciplinen skulle få sin
förkastelse-dom. Men såsom det plägar gå vid alla reaktioner, så gick
det äfven här: man stannade ej vid att rätta det oriktiga,
utan gick i sin ifver därhän, att man ville bortskaffa alla
kroppsstraff ur skolan. Närmaste anledningen till denna
sträfvan må nu hafva varit de missförhållanden, som faktiskt
förefunnos; den djupaste orsaken var dock den nya
världs-och lifsåskådning, hvilken nu öppet gjorde sig gällande och
var mäktig nog att omstämma den allmänna meningen till
ogillande af ett förfaringssätt, hvilket i själfva värket icke
längre uppbars af den lifsåskådning, hvarur det
ursprungligen framgått, utan blott stod kvar såsom en gammal
sedvänja. Hvarken Spartas och Roms eller den kristna
kyrkans skäl till sträng tukt egde giltighet för den nya
åskådningens anhängare. Människans mål uppgick icke
längre i statens, icke häller fattades det såsom väsentligen
öfverjordiskt. Den nya tidsandan karaktäriserades af ensidig
individualism och evdemonism. I skolorna fick den sitt
uttryck i veklig slapphet beträffande disciplinen. Kärlek blef
nu tidens lösen. Men den kärlek man ville göra gällande
var ej annat än en svaghet och feg efterlåtenhet, som
hindrade en sann karaktärsbildning, i det att barnens
naturliga, onda böjelser fritt fingo utveckla sig. Skolan skulle
framför allt göras angenäm för barnen och alla svårigheter
undanrödjas. En skolman i vårt land har väl tecknat denna
filantropi med följande ord: “Ingen filantropi går längre
än den pedagogiska, när den kommer riktigt i fart. Den
begär till slut ingenting mindre, än att läraren skall leka
in i skolgossen kunskaperna och älska in i honom dygden.
Tröghet, lättja, själfsvåld, ohöfligliet ocli vanart skola älskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
