Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning (Edvard Wermcrantz). II:1. Disciplinens medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om skolans värksamhet för religiös-sedlig bildning. 389
“Den som spar sitt ris, lian hatar sitt barn, men den som
älskar det, han agar det i tid“; 23: 13—14: “Undandrag
ej pilten aga, ty slår du honom med riset, så skall han
icke dö! Du slår honom med riset, och du räddar hans lif
från döden “; 29: 15: “Ris och aga gifva vishet, men ett
vårdslösadt barn gör skam åt sin moder Denna tuktan
grundar sig på den förutsättningen, att barnen hafva en
ond natur, hvilken genom tukten hindras från att utveckla
sig; jfr 22: 15: “Dårskap är bunden vid barnets hjärta;
agans ris tager den därutur". Straffet var ett af de
hufvud-medel, hvarmed Herren sökte uppfostra Israels folk till
lydnad mot sig. Hela Guds handlingssätt med detta folk
går ut på att hos dem inskärpa den sanningen, att olydnad
medför straff och lydnad belöning. Medvetandet härom utgör
den oundgängliga grundvalen för all sedlig och religiös
utveckling. Graderna i denna utveckling kunna vi nämligen
beteckna sålunda: Lydnad af tvång, lydnad af plikt, lydnad
af fri kärlek och hångifvenhet till plikten; den ena skall
förbereda och föra öfver till den andra. Guds uppfostran af
människosläktet visar oss denna gång, och denna uppfostran
är förebildlig för hvarje individs utveckling; han har att
genomlöpa samma stadier som människosläktet i dess helhet.
Ledd af en falsk humanitet, har man särskildt gentemot
kroppsstraffet invändt, att det innebär en ovärdig behandling
af en människa Härvid är dock att märka, att, enligt
den allmänna åskådningen äfven i våra dagar, föräldrar
ej anses underkasta sina barn en ovärdig behandling, när
de genom allvarsammare felsteg å barnens sida finna sig
föranlåtna att tilldela dem kroppslig aga. Men föräldrarna
torde väl få anses vara minst lika måna om sina barns ära
som deras lärare i skolorna. Man invänder kanhända, att,
om än hemmets aga icke innebär vanära, skolans aga i
alla fall kommer att göra det; men då h vilar en sådan
invändning på en oriktig uppfattning af lärarens ställning
till barnet. Läraren har gentemot barnet att företräda
faders ställe, både hvad skyldigheter och rättigheter angår,
så långt barnet kan anses befinna sig inom skolans gränser.
Att gränserna mellan skolans och hemmets rättigheter och
skyldigheter äro mycket svåra att uppdraga ändrar
ingenting af det sagda; principen är ändock, enligt vårt
förmenande, riktig. Medger man därför, att föräldrarna äro i
1 K. S. Just: Zur Pädagogik des Mittelalters. Eisenach 1876. S. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
