Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - S. Carlsson: Om det latinska gerundivum och gerundium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
Om det latinska gerundivum och gerundium
i motsats till grekiskan, af hvarje verb, trans. eller inträns., tagit
i bruk en särkild form därför: 3 pers. sing. pass. — de gamle
grammatikernas modus impersonalis1). Genom denna form kan
hvarje verbalhandling i opersonlig uppfattning uttryckas såsom
ett subjektlöst skeende, hvarvid man abstraherar såväl från det
handlande subjektet som från verksamhetens föremål för att
eftertryckligare framhålla handlingen såsom sådan, tillståndet i
och för sig. Vid canitur t. ex. frånser den talande helt från
det sjungande subjektet lika väl som från den sång, som sjunges;
det är sjungandet i och för sig han vill framhäfva. Vill man
söka ett subjekt till handlingen, så torde man finna detta i
verbalbegreppet själft, såsom redan de latinske grammatici
uppfattade förhållandet, och Schömann (Lehre von den Redetheilen)
uttryckte det: canitur = cantio fit, actum est = actio acta est,
agendum est = actio agenda est
Framför andra former var gerundivparticipiet egnadt att
användas såsom modus impersonalis, och det äfven vid deponentia,
hvilka, på grund däraf att de passiva formerna redan tagits i
bruk för att uttrycka. en aktiv handling, i allmänhet förlorat
förmågan att bilda opersonlig konstruktion. Det är också denna
gerundivparticipiets användning som modus impersonalis, som
föreligger i den opersonliga coniugatio periphrastica (agendum est).
Den genusbetydelse, som tillkommer modus impersonalis, är
visserligen icke densamma som det aktiva verbets, men den
skiljer sig från denna endast därigenom, att handlingen
fram-ställes såsom subjektlös, såsom absolut. Det är därför principiell
riktigt, att dess rektionsförmåga är densamma som det aktiva
verbets, och det icke blott vid de verba, som i activum hafva
ett dativ-, genetiv- och ablativ-objekt, utan äfven vid de som
förenas med accusativus2). På det förra slaget föreligga
exempel i mängd (gloriae invidetur etc.), men de saknas ej heller
alldeles, hvad det senare beträffar. Icke blott den s. k.
accusativus graecus kan i många fall förklaras från nämda synpunkt;
ett uttryck sådant som det Ennianska vivitur vitam ådagalägger,
att det latinska språkbruket ej tvekat att med det opersonliga
i) Se härom bl. a. J. H Schmalz: Lat. Syntax (Iwan Mullers
Hand-buch) § 2. Analogien från det opersonliga passivum inverkade på de
egentliga verba impersonalia, så att man fick dubbelformerna licitum est —
licuit, puditum est — puduit, miseretur — miceret.
2) Zimmer har i sin uppsats om det italo-keltiska passivum och
de-ponens (Kuhns Zeitschrift XXX p. 224 ff.) påvisat, att i keltiskan den
såsom opersonligt passivum använda 3 pers. plur. act. på -ur förenas med
ackusativobjekt. Från en -ur-form härleder Zimmer såväl det latinska
passivum som deponens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
