- Project Runeberg -  Pedagogisk tidskrift / Trettiotredje årgången. 1897 /
44

(1903-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

44

Om ord beton in g.

bli öfverheten ade, anmärkas dock följande fall, då försvagning
inträder:

i?. 30. 1) Bestämmer ad verbet ett följande verb eller adjektiv får

i 2

det endast normalton, t. ex. han nästan öfvertalade mig, han
i 2
är sällan frisk.

Il 31. 2) Om ett adverb följes af ett eller flere adverbiella
uttryck, får blott det sista öfvertonen. Oui de föregående ad
verben äro af samma slag som de sista, d. ä. om de alla äro
rums-adverb eller tidsadverb, blifva de tonlösa; äro de åter af olika

2 O

slag få de normalton. Ex. Han står där, men: han stär där

o " 2 2

nere på gården. Han kommer sällan, men : han kominer
112
sällan hit om dagen.

Anm. De korta ad verben då, nu, här och där äro
tonlösa, då de stå fore verbet, men betonade, då de stå efter, t. ex.
o 2

då kom han, han kom då.

2. Den förstärkta betoningen.

Ofvan har den talande jämförts med en lärare och det
har visats, att han liksom denne genom en svagare betoning
, skiljer det redan bekanta från de nya föreställningarna. Men
likheten inskränker sig icke härtill. Den talande vill äfven
liksom läraren genom starkare betoning särskilja besläktade,
men motställda begrepp, förekomma befarad missuppfattning
samt i allmänhet utmärka sådana ord, som i vikt och betydelse
framstå före de andra. Härtill använder han en betoning, som
eger större ljudstyrka och tidsutdräkt än öfvertonen.

Den förstärkta öfvertonen beror i många fall af ämnet
eller af den talandes enskilda smak och omdöme som ock af
åhörarnes bildningsgrad, och kunna för dess förekomst i dylika
fall svårligen uppställas några allmänna regler. Men det gifves
fall, då den högsta betoningsgraden regelbundet förekommer och
sålunda lyder allmänt gällande lagar. Af dessa anföras här
följande:

Den förstärkta öfyerbetoningeii förekommer vid: 1)
begrepps-motställniiigar; 2) tillägg och fullständiganden; 3) uttryckets
stegring: 4) oväntade och starka uttryck; o) uttryck af en lifligare
känsla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:39:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pedagtid/1897/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free