Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur anmälan. 53
afseende pä bokens värde, skall jag be att fa framkasta den
frågan : hvad heter imperativus af vouloir i frasen en vouloir à
qqn? Grammatikorna upptaga vanligen formen veuillez (= var
sä god), somliga tillägga också en singularis veuille, och
flera tala dessutom om de i vissa mera sällsynta fall
förekommande formerna veux, voulons, voulez. Många auktoriteter
anföra slutligen dessa sista former i uttrycket ne m’en veux pas,
ne uven voulez pas, och Gullberg —Edströms grammatik är den
första svenska, som säger, att den sällsyntare formen veux
äfven förekommer i ne m’en veux pas. Hvilka former använda
nu de moderna författarne? I grammatikorna finnas inga citat,
som upplysa härom. Anser man saken vara så enkel och
simpel, att intet citat behöfves? Eller vimlar litteraturen till den
grad af dessa imperative!*, att man bara behöfver slå upp den
första bästa franska bok för att finna dem i öfverflöd. Är
det någon form af ett franskt verb, som ofta förekommer, så
är det väl imperativen. Men uppträder verkligen imperativen
af negerad t en vouloir ofta? Om formerna veuille, veuillez äro
de logiskt berättigade, borde de väl vara lika logiskt riktiga, när
de förekomma med en och negation. Nu ser det emellertid ut,
som om man ville, att de egentliga imperativerna skulle vara
de enda riktiga i förening med en och negation, och endast
Littré och ett par andra hålla på veuille, veuillez äfven i detta
fall. Veuillez är vanligare än veuille; därför torde man också
träffa ne m’en veuillez pas oftare än ne m’en veuille pas.
Littré anför — och den kan uppvisas äfven från andra häll
— den senare formen från Corneille och ne m’en veux pas från
Hugo. Men är nu denna form så vanlig? Hvad formen ne
m’en veuille pas beträffar, kunde den kanske förhålla sig till
ne m’en veux pas som je ne puis (pas) till je ne peux pas.
Ehuru je puis torde vara vanligare än je peux, har dock je ne
peux pas fått företräde framför je ne puis (pas), fastän den
senare formen konkurrerar rätt skarpt med den förra. På samma
sätt, fastän veuille är faktiskt vanligare än veux, uppträder ne
m’en veux pas som konkurrent till ne m’en veuille pas, ehuru
de torde vara för jämn starka för att säga, som så många göra,
att imperativen i detta fall vanligen heter ne m en veux pas
(Liicking). Om man betänker, att till och med en i allo så
oberättigad form som veuilliez i 2 person pluralis konjunktivus
kan anträffas hos moderna författare — se Anatole France,
La Rôtisserie de la reine Pédauque sid. 347 — kan man nog
misstänka, att ne m’en veuille pas förekommer vid sidan af
ne m’en veux pas — såvida inte rent af fransmännen undvika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
