Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109 Oiiatur i lärometoder.
onaturligt i en lärometod pâ en tid, lätteligen åter på en annan
tid smyger sig in antingen vid behandlingen af sapama ämne
eller i ny form och under nytt namn öfvergår på ett annat
ämne och behärskar undervisningen i detta, tills man får ögonen
öppna därför och en reaktion och mönstring åter inträder.
Låtom oss med historiens tillhjälp belysa detta.
I religionsundervisningen hade man alltifrån
reformationstiden sträfvat att lägga katekes och bibelspråk till grund för
undervisningen, låt vara, att detta skedde hufvudsakligen genom
utanläsning. Från 1693 begynte man dock inom lägre
undervisningsanstalter lägga större vikt på biblisk historia, hvartill
Hübners berättelser från 1714 begagnades både i Tyskland och
Sverige, vid gymnasierna åter på nya testamentet, bibelgrekiskan
och den kristliga moralen med tillbakasättande af dogmatiken.
Men efter midten af 18:de årh. inträdde upplysningstiden med
sitt förytligande af det positivt kristliga innehållet. Redan
Lorenz von Mosheim hade 1775 förordat en ny lärometod, som
skulle leda till en noggrannare uppfattning af den kristliga
sanningen. Tills vidare förutsatte han dock vid metodens
användning kännedom om den bibliska kristendomens historiska
frälsningsfakta, såsom de meddelades i Hübners bibliska berättelser.
I sin hänförelse för det nya glömde man dock snart denna
ytterst viktiga förutsättning, i det man tog för gifvet, att ali
religiös kunskap redan liksom embryoniskt förefanns hos barnet och
blott liksom väntade på, att någon genom sina metodiska
konstgrepp skulle hjälpa dem att i ord uttrycka sina dunkla
förnimmelser. Det nya, slog an. Man tänkte på den vise Sokrates
och på hans sätt att förlossa ideerna hos sina lärjungar utan att
tänka å ena sidan på olikheten hos de ideer, som här skulle
förhjälpas till födelse, å andra sidan på olikheten i ålder hos
hans lärjungar och vår skolungdom. Man benämde emellertid
metoden efter honom sokratisk.
Nya katekeser utgåfvos, i hvilka kyrkoläran, mer eller
mindre utvattnad, fick lämpa sig efter metoden, nya metodiska
arbeten utkommo, i hvilka de formelt mekaniska reglerna för
undervisningen gåfvos. Det gällde att få allt religiöst klart som
vatten ur och inom sig själf *).
*) Man erinre sig, att det var vid den här tiden, i Febr. 1809,
som Gustaf IV Adolf uppmanade general K. G. von Döbeln att skaffa
sig ett bättre begrepp om det Högsta väsendet. General von Döbeln
gaf då det för hans skaplynne och kanske ock för tidens
religionsundervisningsmetod karaktäristiska svaret: »Den Gud, jag begriper,
Ers Maj:t, den tror jag inte på». Björlin, Finska kriget, 2:a uppl. s. 292.
Pedagogisk Tidskrift 1897. 3 o. 4. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
